Landat

Det är torsdag kväll, och för första gången sedan vi lämnade Irisgatan för tio dagar sedan har någon sorts lugn infunnit sig. Theo och Axel sover i sina egna sängar, Erik och Frida sitter liksom jag framför sina datorer, och Nyman hjälper David med uttal på sango inne i deras gemensamma rum. Det har regnat så luften är sval och kvällen är på det stora hela ganska behaglig.

Resan hit var lång. Bil från Örebro till Paris, flyg via Zurich till Yaounde, där vi sedan tillbringade några dagar innan vi åter satte oss i bilen och körde hela vägen till Berberati på en dag. Denna den sista dagsetappen var faktiskt alldeles för lång. Egentligen hade vi tänkt sova i Gamboula och köra de sista tio milen till Berberati nästa dag, men eftersom allt gått så bra och vi kom fram till Gamboula så tidigt, bestämde vi oss för att fortsätta hela vägen samma kväll. Utan barn hade det varit det bästa, men nu var det istället denna sista sträcka som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att ha varit hur snälla som helst under resten av resan satt till slut både Theo och Axel i mitt knä och grät högt och ljudligt, och vi ångrade förstås vårt beslut, men det var inte mycket att göra än att fortsätta. Fram kom vi i alla fall till slut, och efter en del letande efter nycklar och stökande och bökande i vårt nya tillfälliga hem kom vi också i säng.

Sedan var det, för att använda min mammas uttryck, bara som att trycka på en knapp, och så var vi tillbaka i det här livet. Vi byter miljö som man vänder sida i en bok, och inget känns nytt utan allt är bara som vanligt. Värmen, maten, språket, människorna… det är som om man aldrig varit borta.

Men det är förstås inte alla av oss som bara kan ”trycka på en knapp”. För Theo har det varit en bitvis tuff resa. Jag tror att han minns en del av RCA, men det är ändå en stor omställning och det kommer att ta en stund innan han landar. För Axel, som är för liten för att riktigt förstå vad som händer, har det varit lättare, och bortsett från en massa värmeutslag (som han för övrigt inte verkar ha några besvär av) verkar han må precis som vanligt. För David och Frida, som aldrig varit i Afrika förut, är det förstås också mycket som är nytt. Jag kan inte tala för dem, men för er som är intresserade så har även Frida en blogg: fridaiafrika.blogg.se. Titta in på den och få ett annat perspektiv än mitt!