Kväll

Det är kväll, och jag sitter ensam vid matbordet i vår lägenhet i Bangui. Theo sover sedan några timmar. Erik är i Bakouma. Charlotte och hennes Olivier är hemma hos sig. Det är ensamt att vara utan sällskap i Afrika. Förmodligen finns det inte många fler i den här staden som sitter tysta ikväll, utan att ha någon att prata med. Kanske några vita. Kanske även några enstaka centralafrikaner. Men inte är det många.

Egentligen är det ganska skönt att ha lite tid för sig själv, tid att ta igen en del saker som jag behöver få gjort, tid att tänka och tid att skriva. Men hela tiden går tankarna till alla människor i den här staden som sitter tillsammans, om det så är runt ett dukat bord eller runt en gryta på marken, och jag avundas dem litegrann. Jag tycker inte synd om mig själv, det är inte det. Jag känner mig bara just lite ensam.

På ENERCA, det allmänna elnätet, är det förstås strömavbrott, som det är varje kväll i den här delen av stan. Elen, som produceras i vattenkraftverket i Boali, tio mil härifrån, och transporteras hit i två ledningar som är dragna parallellt med den stora vägen, räcker inte till för att försörja hela staden. Därför stängs strömtillförseln till olika stadsdelar av vid olika tillfällen, och just den här delen stängs alltså ungefär mellan klockan sex och klockan tio varje kväll, just den tiden då man behöver elen som allra bäst. Som tur är har vi ett eget litet elverk, så vi klarar oss bra ändå. Den senaste veckan har det varit väldigt svårt att få tag på diesel på stan för att driva det, men vi hade ganska mycket i reserv. Hoppas att det går att köpa igen när vårt lager tar slut.

Idag har det varit en sån där dag när man inte får så mycket gjort. På morgonen skulle vår nye professionelle jägare, en fransman som heter Nicolas, komma hit för att hämta pengar. Han hade sagt att han skulle komma klockan åtta, men han dök inte upp förrän efter nio. Sedan åkte vi till läkarmottagningen på den franska ambassaden med Theo. Han har varit förkyld länge och väldigt rosslig i halsen, så när vi var där häromdagen i ett annat ärende så tog läkaren och lyssnade på hans lungor, skrev ut antibiotika och slemlösande medicin och sa åt oss att komma tillbaka om några dagar. Det hela kändes lite överdrivet, men vi gjorde som vi blivit tillsagda, och kanske var det bra, för han verkar må bättre nu. Det vore ju faktiskt skönt om förkylningen och rosslandet var borta när vi sedan ska ut i bushen om några veckor.

När vi var klara hos läkaren var det redan lunchdags. Vi har en ny kock (igen!) som vi testar, och han verkar riktigt bra. Idag åt vi kålsallad, panerade kotletter med stekt potatis, och chokladmousse till efterrätt. Väldigt gott! Det verkar faktiskt som att vi nu har hittat den tredje kock som vi har letat efter ända sedan vi kom hit. Efter lunch blev Charlotte och Olivier kvar här hos mig ett tag. Det kom en kille och sålde en fisk, en capitaine, även kallad nilabborre. Den vägde tio kilo, och var alltså ganska liten med Banguimått mätt. Olivier rensade och skar upp den i bitar som vi frös in i portionspåsar, så nu har vi fisk till många måltider framöver.

Sedan blev det sen eftermiddag och Charlotte och Olivier åkte hem till sig. Jag och Theo tog en promenad till Grand Café, köpte bröd och stod och pratade en stund med tre servitriser som inte hade några andra gäster att ta hand om. Vi kom hem i sista stund innan den hastiga skymningen övergick i natt, och efter kvällsmat och bad somnade Theo gott i sin säng. Erik ringde från Bakouma. Allt var bra med honom, men han hade fått ett sms från Adam och Erik Nyman där det stod att de behövde ha dit en bil för att dra upp den lilla korta jeepen som stod ”halvt under vatten på andra sidan floden”. De hade inga batterier kvar i satellittelefonen och ingen möjlighet att ladda den, så Erik kunde inte ringa dem och ta reda på mer än så, men imorgon skulle han försöka ta sig till dem.

För mig är det dags att sova nu. Om en halvtimme försvinner strömmen, om inte ENERCA kommit tillbaka då. Då finns det inget mer att göra uppe. När det är mörkt ska man sova. När det är ljust kan man vara vaken. Det är en bra tumregel, åtminstone här, där mörkret är regelbundet. Jag älskar de afrikanska nätterna. De är beräkneliga, till skillnad mot så mycket annat i Afrika.

God natt.