Kota ya

Vi åker till Kilometre 5, den stora marknaden i Bangui, jag och Gere. Där blir jag den stora attraktionen för dagen:

   ”Kota ya! Stormage! Stormage”

”Titta, en mbunzu som är gravid!” (Ja, vad tror de, att mbunzu brukar gå och köpa sina barn i affären?)

”Spela för oss på din tam-tam-trumma!”

”Mbunzu, har du svalt en boll?”

”Här finns babykläder! Wali mbunzu, kom och köp babykläder!”

”Har du inte fött än?” (en kvinna som kommer ihåg mig sedan jag köpte skor hos henne för två månader sedan)

”Titta, hon har skaffat sig en souvenir från Afrika!”

”Wali mbunzu, är du gravid eller har du bara ätit för mycket?”

Och så, när vi nästan är på väg hem, kommer en man gående mot oss och säger på franska med överdriven afrikansk accent:
”Madame, vet ni inte att när man är gravid här i Afrika, då måste man ha på sig en stor kaba. Om man har så tajta kläder som ni så kommer barnets huvud att bli alldeles deformerat.”
”Tack för rådet,” svarar jag. ”Kan du inte köpa en kaba åt mig då?”
”Just det,” hojtar en kvinna som sitter på en pall strax intill och säljer kaffepulver i små portionspåsar, ”köp henne en kaba!”
Men mannen vill inte lägga ut några pengar på mig. Han hoppar in i en redan överfull grön minibuss, och medan bussvärden knackar två snabba knackningar på busstaket för att signalera till chauffören att de kan åka, hänger sig mannen ut genom fönstret och ropar än en gång:
”Kom ihåg det! Kaba  ska det vara.”
Och kvinnan med kaffepåsarna svarar i mitt ställe:
”Men köp en till henne då!”

Sedan är han borta. Jag och Gere tar en taxi och jag flyr hem och gömmer mig i lägenheten några timmar, innan det är dags för nästa tur på stan med stormagen.