Konflikten och situationen i CAR just nu – en översikt
Eftersom det är ett tag sedan jag skrev om konflikten i CAR, tänkte jag att det kanske behövs en lite allmän beskrivning av läget, en bakgrund att sedan plocka in detaljer i. Jag vet att många av er som läser redan är rätt så insatta, så detta kanske blir lite väl “basic” för er, men i så fall får ni hoppa detta inlägg och läsa imorgon igen.
Det är faktiskt inte helt lätt att hitta någon bra översiktlig information om läget i landet just nu, så jag har utgått från vad jag vet själv och har också dubbelkollat med svärföräldrarna som är på plats i Bangui för att kunna ge en så korrekt bild som möjligt.
Egentligen har inga stora förändringar skett sedan i somras. Landet är fortfarande i princip delat mellan Anti-Balaka i Sydväst, och ex-Seleka i Nordost. Längst i öster har den ugandiska armén, UPDF (som egentligen officiellt fortfarande är där för att jaga Joseph Kony), kontrollen.
De flesta muslimer* som tidigare bodde i Anti-Balaka-dominerade områden har flytt över gränsen till Kamerun eller Tchad, medan kristna* kan bo kvar. De få muslimer som inte har flytt, är nästintill isolerade i vissa områden och skulle ha mycket svårt att ta sig därifrån även om de skulle vilja. Många söker fortfarande skydd på katolska missionsstationer. Vissa försök har gjorts från politiskt håll att få muslimer att flytta tillbaka till de västra delarna av landet, men utan någon större framgång.
På Seleka-dominerade områden bor det fortfarande kristna, men vad jag förstår blir det mer utsatta för trakasserier än den muslimska befolkningen. Seleka motsätter sig all inblandning från Bangui i sin politik. En Préfet (länshövding) som nyligen skickades från Bangui till Ndele i norr blev beskjuten efter endast några dagar på plats och uppmanad att lämna sin post. I Kaga-Bandoro förbjöds invånarna att fira nationaldagen den 1 december.
De flesta direkta oroligheterna och övergreppen sker annars vid frontlinjen, även om det också förekommer attacker på byar och människor inne på både Anti-Balaka- och Seleka-dominerade områden.
Övergångsregeringen, fortfarande ledd av president Catherine Samba-Panza och premiärminister Mahamat Kamoun, har nyligen fått sitt mandat förlängt eftersom det kommande valet än en gång blivit framskjutet, denna gång till augusti. Det är dock tveksamt om denna övergångsregering har någon som helst makt utanför Bangui. Istället råder mer eller mindre anarki, där den som har mest vapen också har makt. Det finns enorma mängder vapen i omlopp, vilket givetvis gör en redan svår situation än mer instabil.
Internationella trupper – framför allt franska Operation Sangaris, MINUSCA och före detta MISCA-trupper (som nu ska sorteras in under MINUSCA) – finns på plats på flera håll i landet och lyckas säkert upprätthålla en viss ordning, men det finns också en utbredd uppfattning om att de gör för lite. Att de med sina resurser borde kunna göra mer.
Sedan är det självklart så, att vi trots denna svåra situation, inte har att göra med fullständig anarki och ett totalt krig. På de flesta ställen fortsätter ändå vardagen, även om den blivit svårare. Och den största svårigheten för de flesta centralafrikaner är inte direkta våldsamheter, utan avsaknaden av resurser. Det finns väldigt lite pengar. Det är svårt att få tag på många typer av mat, på vissa ställen även livsviktiga basvaror. Skolorna fungerar bara ibland. Och sjukvården, som inte var mycket att hurra för redan innan kuppen, har visserligen på vissa ställen hjälpts upp av internationella insatser, men denna hjälp når inte alla, och många centralafrikaner har väldigt dålig tillgång även till grundläggande sjukvård.
Kommer ni ihåg Läkare utan gränsers rapport Glömda kriser, som kom ut i oktober 2012. Redan då sades det att hälften av CAR:s befolkning befann sig i ett humanitärt nödläge. Dessa siffror har knappast blivit bättre idag…
Det rödrosa området kontrolleras i princip av Anti-Balaka, det gröna av före detta Seleka. Delarna längst i Sydöst är dock snarare under Ugandiska UPDF:s kontroll. Kartan är hämtad från Lnc La Nouvelle Centrafrique på Facebook.
*Angående beteckningarna “muslimer” och “kristna”. Jag vet, jag tjatar. Men det tål att upprepas. Vad som händer i CAR är inte i första hand, eller ens i andra eller tredje hand, en konflikt mellan religioner. Centralafrikaner använder själva idag beteckningarna musulmans och chrétiens för att beskriva de två parterna i konflikten, så det är inte konstigt att det är denna beskrivning som ständigt återkommer i media. Men den som levt i CAR innan kuppen vet att detta med att beskriva sig som muslim eller kristen handlar mer om etnicitet än om religion. Vissa etniska grupper, grovt beskrivet de som kommer söderifrån och hör till bantufolken, räknas traditionellt som kristna, medan andra, lika grovt beskrivet de som kommer norrifrån och hör till “arabiska” grupper som hausa och fulata, oftast är muslimer. Om man säger att man kan se på en människas drag vilken grupp han eller hon tillhör, blir det uppenbart att det handlar om något annat än vilken gud man ber till. Men sedan ska vi inte glömma att grunden till konflikten är politiska och ekonomiska problem, inte etniska motsättningar. Att två grupper så tydligt ställts emot varandra är vanligt i en konflikt som eskalerar. Men det betyder inte att grundproblemet är en alldeles oöverkomlig motsättning mellan dessa två grupper per se.