Kocho-Bangui, del 2: laterit från Bakouma till Sibut

Morgonen därpå går vi upp tidigt, äter frukost och packar ihop våra grejer för att köra vidare. Innan vi kan ge oss av har vi dock en liten sak som vi måste fixa. Vi (eller rättare sagt jag) har glömt att skriva ut en Ordre de Mission, så vi måste därför få tag på någon i Bakouma som har dator och skrivare. Vi åker först till katolska missionen. I en liten matsal hittar jag en latinamerikansk nunna som pratar en franska som klingar som spanska. Jag förklarar mitt ärende, och hon säger att hon gärna skulle hjälpa mig, men att hon inte har någon nyckel till kontoret. Hon följer mig tillbaka till bilen och ber så mycket om ursäkt, och vi kör vidare till Areva, uranföretaget. Där håller vi på att bli vägrade tillträde av några nitiska vakter som ser Mycket Viktiga ut och vägrar prata sango med oss. Som väl är kan jag namnet på en av fransmännen som arbetar här, och tack vare det blir vi insläppta. Jag visas till ett kontor där det sitter en gubbe som ser ut som jultomten. Han hjälper gärna till med att skriva ut en Ordre de Mission, jag tackar för hjälpen, och så kan vi äntligen rulla vidare.
Nästa delmål är Bangassou. När vi kommer dit är klockan elva. Medan Lollo och Lisa letar efter ett lämpligt matställe åker jag till arbetsinspektören. Han har väntat på mig. Vi sätter oss på hans kontor, och han tar fram två små genomskinliga plastpåsar som innehåller en grå vätska. Det är en ingefärsdryck, förklarar han, och han har köpt den speciellt för min skull. Den är väldigt nyttig, och bra att ha när man är på resa eftersom den ger energi. Han räcker mig en av påsarna, och jag biter ett hål i ena hörnet av plastpåsen och suger i mig en liten slurk. Det bränner på tungan och jag kväver en hostning och hoppas att det inte syns alltför tydligt att jag tycker att det är på tok för starkt. Så börjar vi arbeta. Jag plockar fram anställningskontrakt som ska stämplas, inspektören ställer lite frågor om Harouna och David som dött, och vi pratar om vårt nya interna regelverk som jag har skrivit och som nu måste godkännas av arbetsinspektionen. Eftersom jag inte kan stanna så länge kommer vi överens om att jag ska lämna både regelverket och kontrakten hos inspektören för att han ska hinna gå igenom dem ordentligt, och sedan ska jag hämta dem när jag är på väg tillbaka till Kocho om ungefär tio dagar.
Efter en sen lunch bestående av ris och kyckling på en liten restaurang vid torget i Bangassou rullar vi åter vidare. Nu går färden nästan rakt västerut, förbi Gambo och vidare till Kembe, där vägen passerar alldeles intill ett storslaget vattenfall. Vi stannar som hastigast i Dimbi och köper varsin kall cola, som vi måste dricka upp innan vi far vidare eftersom tomglasen ska lämnas tillbaka till försäljaren. Vid sjutiden är vi framme i Alindao, där vi tänkt stanna för natten. Vi kör upp till katolska missionen för att fråga om vi kan få bo hos dem. Det är inga problem. För en sammanlagd summa av ungefär hundra kronor får vi rum med tillgång till dusch och toalett, samt parkeringsplats under tak till bilen. Dessutom blir vi bjudna på kvällsmat.
Nästa morgon går vi upp en stund innan det ljusnar. Vid torget i Alindao köper vi små glas med sött te, som vi dricker tillsammans med vårt medhavda bröd. Klockan sex är vi på väg igen. Vi kommer till Bambari vid niotiden och stannar vid ONAF, resecentrum, för att köpa bananer. Priset är dock alldeles för högt, och jag går en bit längs vägen för att hitta något billigare, men tröttnar snart eftersom alla ropar ”Kota ya! Kota ya!” (stormage) efter mig och struntar i att svara på mina frågor om var jag kan hitta någon som säljer frukt. Det blir Alhadji som till slut hittar en klase bananer till ett acceptabelt pris vid torget precis vid utfarten från Bambari.
Så fortsätter färden förbi Grimari och fram till Sibut. Här börjar asfalten, och det känns som att vi praktiskt taget redan är framme i Bangui. Men klockan är halv ett, och innan vi ger oss i kast med den sista sträckan stannar vi för att få i oss lite mat. I ett litet plåtskjul som tjänar som restaurang beställer jag ris och kyckling (loso na kondo) till Lisa, ris och koko (loso na koko) till Lollo, och gozo och kyckling (gozo na kondo) till mig själv. Servitören, en kille som kan vara runt 16-17 år, nickar. Några minuter senare kommer han tillbaka med tre tallrikar ris och kyckling. Jag protesterar, detta är inte vad vi har beställt! Men tyvärr, maten är redan upplagd, det går inte att ändra nu, vem ska då betala för den förstörda portionen ris? Om vi insisterar så kan de ta bort så mycket som möjligt av kycklingsåsen till Lollo och hälla lite koko ovanpå.
När vi blivit någotsånär nöjda släntrar servitören iväg och sätter sig vid ett annat bord. Ur fickan drar han upp en leksakspistol som han sedan sitter och leker med under hela vår måltid. När han trycker på avtryckaren spelas olika små melodier upp för oss. Underhållning på högsta nivå.
Vi betalar för maten och sätter oss i bilen igen för att avverka den sista etappen. Men nu är det alltså asfaltsväg, och då går vi vidare till del tre…