Kocho

Som ni kanske förstått av tidigare inlägg så är Kocho alltså namnet på vår main camp, eller vårt basläger på ren svenska. Det är här som vi och de flesta av våra anställda bor under jaktsäsongen, och det är också härifrån som våra safaris utgår. När våra kunder anländer så landar de på vår lilla landningsbana som ligger ca 30 minuters bilfärd härifrån, och i de allra flesta fall körs de sedan hit. Många bor också här under större delen av sin safari, medan andra fortsätter vidare ut till andra, lite enklare läger, så kallade fly camps.

Kocho har fått sitt namn efter den större av de två floder som rinner ihop just här. Kochofloden är en relativt djup och ca femtio meter bred flod med lite brungrumligt vatten. Den andra floden, Siriri, är ganska grund, ungefär hälften så bred som Kocho, och har kristallklart vatten. Siriri betyder frid, fred eller lugn, som engelskans peace. Längs flodstränderna är vegetationen regnskogslik, med höga träd och täta buskage. Man behöver dock inte förflytta sig mer än några hundra meter bort från vattnet för att komma ut till öppnare områden med låga träd och grästäckt mark. På vissa ställen sträcker sig gräsområdena ända ner till flodstranden.

I Kocho har vi kapacitet att som mest ta emot fyra gäster, åtta om det är par som kan dela säng. De fyra kundhusen ligger utplacerade längs Kochofloden, naturligt avskiljda från varandra av vegetationen. Husen är enkla och består av en veranda, ett sovrum samt ett badrum med dusch och toalett. Rinnande vatten ordnas med hjälp av tunnor som riggats upp på träställningar bakom varje hus, som enkla vattentorn. Varje dag fylls tunnorna med vatten av vår trogne vattenbärare Bertrand, kallt vatten på dagen och varmt vatten på kvällen. Husen, liksom inredningen, är till största del byggda av material som går att få tag på i skogen. Teglet är gjort av lera från floden, murbruket likaså. Takstommen byggs av slanor huggna i skogen, och lampskärmarna är flätade av bark och lianer. Det material som tagits hit utifrån är cement till golven, plankor till sängbottnarna, palmbladsmattor till taken samt målarfärg, elkablar, duschslang, toalettstol och lite andra småsaker.

Just där de två floderna rinner ihop ligger ”restaurangen”. Det är där vi äter, både då vi har kunder och då vi är ensamma. Med ”vi” menar jag i detta fall alla vita som arbetar här. I Kocho är det en uppdelning som är naturlig. Ute på vägarna däremot, eller om man är ute och arbetar i området, äter svarta och vita tillsammans. Likadant är det så här i början av säsongen, när husen och restaurangen håller på att renoveras. Då äter vi i köket, tillsammans med dem som arbetar där.

Restaurangen består av ett cementgolv med ett palmbladstak över. Det finns inga väggar, bara låga staket av slanor. I ena hörnet finns en bar som, när vi har kunder här, har ett relativt stort utbud av drycker. I andra hörnet finns matbordet, med utsikt över floden. Ute i vattnet finns en stor klipphäll som man kan komma ut till via en liten träbro som vi byggt, och här ute tänds varje kväll en lägereld där man kan sitta och värma sig och titta på stjärnorna innan det är dags för kvällsmat.

Via en annan träbro tar man sig över Siriri, en bit uppströms från restaurangen, och här finns ytterligare fyra hus; ett som är vårt, två som används av våra guider och lärlingar, och ett som i år blivit hem åt vår personalchef och vår sjukvårdsansvarige. Dessa hus är byggda i ungefär samma stil som kundhusen, men estetiska dekorationer har fått ge plats åt mer praktiska lösningar. Små låga bord och vilstolar i trä har ersatts av skrivbord och kontorsstolar av plast, och i sovrummen har vi prioriterat förvaringsutrymme snarare än öppna ytor och stora fönster med utsikt över vattnet. Övriga anställda bor i enklare rum, gräshyddor eller tält. Dessutom finns en köksbyggnad, ett garage, ett hus där djurhudarna bereds, en liten verkstad, samt ett antal förrådsbyggnader. Med sammanlagt ca 75 anställda under den mest intensiva högsäsongen har Kocho nästan blivit som en liten by mitt ute i skogen. För att vi inte ska få känslan att leva på varandra, och framför allt för att kunderna inte ska bli störda av vårt och våra anställdas privatliv, är campen utbredd över ett ganska stort område. Från vårt hus tar det ungefär tio minuter att gå till det kundhus som ligger längst bort, och drygt en kvart att ta sig till huset där skinnen bereds, som ligger en bit nedströms längs Kocho. Eftersom växtligheten är tät utmed floderna har vi huggit upp gångstigar kors och tvärs, och det säger sig självt att det ibland kan gå åt ganska mycket tid till att springa och leta efter folk som man behöver få tag på… Ett tag hade vi ett system där fem olika nyckelpersoner hade varsin walkie-talkie, men det gick åt alldeles för mycket batterier till det, så vi kunde inte fortsätta.

Jag skulle gärna lägga upp lite bilder, men det är tyvärr inte möjligt på grund av vår väldigt långsamma satellituppkoppling. För er som ändå vill ha en liten känsla av hur det ser ut så kan jag tipsa om vår hemsida: www.cawasafari.com. Här får ni se Kocho från sin allra mest polerade sida. Någon gång när jag kommer till Bangui framöver ska jag försöka lägga upp lite bakom-kulisserna-bilder som visar hur det ser ut just nu: restaurangen där alla bord och stolar står staplade i högar eftersom vi just håller på att lägga nytt golv, kundhusen som håller på att målas om, gångstigarna som inte är sopade och broarna som är under konstruktion. Snart kommer Kocho att vara ett kundernas paradis, just sådant som det framställs på hemsidan, med vita lakan i sängarna, iskall cola i kylen och en lägereld under en perfekt stjärnhimmel ute på klipporna. Men än så länge är det bara vårt eget paradis, med lakan som luktar lite mögel efter regntiden, inget annat än vatten från Siriri i kylen och några små eldar i köket på kvällarna. Jag är glad att jag får se båda sidorna.