Kameleont

Jag verkar ha en tendens att smälta in i min omgivning. Att ge sken av att vara hemma. Det händer rätt ofta att folk stoppar mig för att fråga om vägen, även på ställen där jag är så mycket turist man kan bli och inte har en aning om var den-eller-den platsen ligger. Och det händer titt som tätt att människor, när jag befinner mig utanför Sveriges gränser, tilltalar mig på det lokala språket och tar för givet att jag förstår det. Som nu senast i den delade taxin på väg från flygplatsen i Tel Aviv i torsdags. Jag hade pratat engelska med busschauffören innan vi åkte men det hade inte alla medpassagerare hört, och plötsligt börjar de prata med mig på hebreiska och ser förvånade ut när jag lite förvirrat svarar att “I’m sorry, I only speak english.”

Ok, kanske ni säger, men det kan ju faktiskt också vara så att man frågar mig om vägen för att jag helt enkelt ser snäll ut. Och det är väl inte jättekonstigt att människor tror att jag talar deras språk om jag befinner mig i deras land? Nej, självklart inte. Men jag vill nog ändå hävda att den här egenskapen att smälta in har något att göra med min uppväxt som en så kallad global nomad*.

När man under sin uppväxt flyttar mellan olika kulturer blir man rätt duktig på att kolla in och ta efter människor i sin omgivning. Man blir lite som en kameleont. Som barn och tonåring vill de flesta helst inte vara annorlunda, så att kunna smälta in blir en viktig egenskap. Lever man hela tiden i en och samma kultur har man snart lärt sig att smälta in, och kan därefter långsamt börja utveckla sin egen identitet i förhållande till omgivningen. Men byter man sammanhang får man liksom börja om från början med processen att först smälta in. Och byter man flera gånger får man börja om igen och igen, och blir till slut väldigt duktig på detta, medan man kanske får problem med sin egen identitet.

För egen del har jag inte några problem med identiteten, även om jag som tonåring och ung vuxen funderade väldigt mycket över vem just jag var, i förhållande till mina två hemländer. Däremot tror jag att den här smälta-in-strategin liksom har satt sig i ryggmärgen på mig. När jag kommer till ett nytt sammanhang sätter min hjärna nästan omedvetet igång med att skanna av kroppsspråk, sociala koder, klädkoder och sättet att tala hos människor i omgivningen. Under de första timmarna eller dygnen kan jag nästan känna mig lite bortkopplad från verkligheten, jag blir störd av att jag har så dålig koll på vad som gäller och ägnar stor del av min energi åt att observera, för att sedan som en kameleont långsamt “byta färg”.

Det här innebär inte att jag gör våld på mig själv. Jag går inte så långt för att smälta in att jag ändrar på min personlighet. Inte heller handlar det om att “klä ut sig” med hjälp av yttre attribut. Vad jag tror att det framför allt handlar om är de halvt omedvetna icke-verbala signaler som man sänder ut till sin omgivning genom röstläge, gester, sättet att gå… Jag kan inte förklara på vilket sätt jag beter mig annorlunda när jag kommer till ett nytt sammanhang. Jag är bara tämligen säker på att jag gör det.

Hur är det för er? Ni som också är globala nomader (alltså har vuxit upp i flera olika kulturer), känner ni igen er? Och ni som inte är globala nomader, kan ni också känna er som kameleonter i nya sammanhang?

Nya kläder på min åttaårsdag. Det här är på gränsen till utklädnad. Men de där icke-verbala signalerna som jag försökt beskriva fastnar inte på bild. 

*Uttrycket “global nomad” används för att beskriva sådana som, liksom jag, har vuxit upp i flera olika kulturer. På engelska pratar man om Third Culture Kid. Ett Third Culture Kid, eller TCK, är någon som “har tillbringat en väsentlig del av sin uppväxt i en annan kultur än sina föräldrars. En TCK bygger relationer till flera kulturer, men känner sig inte fullständigt hemma i någon av dem.” (fritt översatt citat från Ruth van Reken)