The Joy of Missing Out – NOD oktober 2013

Idag är det en vecka sedan vi landade i Brazzaville. En vecka som på sätt och vis känns som en evighet. Jo, för vi har ju varit här hur länge som helst. Vi bor ju här nu, kallar det vita huset för “hem” och hör inte längre syrsorna och cikadorna som spelar på kvällarna, om vi inte specifikt lyssnar efter dem.

Det är underligt med tiden, hur en och samma tidsrymd liksom kan sträckas ut eller komprimeras till ingenting. I Afrika har jag ofta känslan av att tiden har ett lite sävligare tempo. Med regelbundna, lugna steg tar den sig framåt i långa, sammanhängande sträckor. Säkert är det annorlunda i afrikanska storstäder, men där jag mest befinner mig när jag är på denna kontinent, i små byar ute på landet eller långt ute i ingenstans i bushen, finns inte så mycket som hackar sönder och får tiden att spreta åt olika håll.

Ibland blir det långtråkigt, det ska erkännas. Jag är en människa som i alla fall tidvis trivs med att vara på språng. Men ibland är det också skönt att dra ner på tempot. Få tid för varandra. Och för sig själv.

För över ett år sedan skrev jag en artikel till tidsskriften NOD om ett fenomen som kallas JOMO, eller the Joy Of Missing Out. Jag upptäckte att jag glömt att lägga ut den texten här på bloggen, så den kommer nu. Kanske något att ta till sig i jul- och nyårstider, och fundera på vad vi egentligen gör av vår tid.

The Joy Of Missing Out 

”Tycker inte du att det är tråkigt att alla sitter och håller på med sina telefoner jämt?” frågar min tioårige kusin som är på besök hemma hos mig en dag. Jag håller med. Men bara en liten stund senare sitter jag själv där med telefonen och kollar Twitter en snabbis innan jag ska börja laga mat. Nästan automatiskt går jag även in på Facebook och bläddrar igenom nyhetsflödet. Någon har delat det där inlägget igen om ”smartphoneföräldrar”, som ägnar så mycket tid åt telefonen att de missar sina barns första steg. Jag trycker ”gilla”, hör grabbarna busa inne i vardagsrummet, stoppar telefonen i fickan och sätter igång med middagen…

Informationsrevolutionen, som under loppet av knappt två decennier har tagit oss från den tid då man i förväg stämde träff på en viss plats vid en viss tidpunkt när man ville ses, fram till dagens möjligheter att välja om man vill skicka ett mejl, sms, facebookmeddelande , tweet, viber eller KIK (listan kan göras ännu längre) från sin telefon när man får en impuls att träffa en kompis, har verkligen förändrat vår vardag. Och den väcker känslor.

Allt är givetvis inte av ondo. Tack vare Google translate kan jag lugnt sitta kvar i fåtöljen och slå upp ett ord som jag inte förstår i boken jag läser, och med busslistan som en app i telefonen är jag säker på att ständigt ha den med mig, tillsammans med internetbanken, en kamera, min kalender (som dessutom är synkad med övriga familjens), inköpslistor, samt lite underhållning till barnen ifall vi blir stående för länge i någon kö. Det är smidigt, det är praktiskt och det är tidsbesparande.

Men det är just det där med tiden. Vår möjlighet att kunna få tag på vilken information vi vill, varifrån vi vill, när vi vill, verkar paradoxalt nog ändå inte ge oss någon större frihet att bestämma över vår egen tid. Med telefonen inom räckhåll går det alltid att hålla koll på de senaste nyheterna på dagstidningarnas websajter, eller kommentera en bild som lillasyster lagt upp från semestern i Australien, och mitt i detta informationsflöde, blir tanken att man kan råka missa något viktigt som händer där ute nästan skrämmande. Den här känslan beskrivs ibland som FOMO, eller Fear Of Missing Out, en term som inte har sprungit direkt ur fenomenet att ständigt vara uppkopplad, men som definitivt har fått en större relevans som en följd av det. FOMO gör det svårt att vara närvarande i nuet, för vi är hela tiden ängsliga att något av allt det vi tycker är viktigt ska gå oss förbi. Resultatet blir att tiden fragmenteras. Vi vill vara överallt. Och göra allt. Samtidigt.

Som svar på begreppet FOMO, myntade bloggaren Anil Dash för ett drygt år sedan uttrycket JOMO, vilket står för Joy Of Missing Out. När Dash blev pappa för första gången, insåg han hur ohållbart det var att ständigt vara någon annanstans mentalt. Han ville stänga av och njuta av tiden som förälder. JOMO har sedan dess, lite ironiskt, spritts i bloggvärlden och på andra forum på internet och blivit ett uttryck för glädjen i att bara vara här och nu.

Vi pratar ibland om kvalitet kontra kvantitet.  Ofta hävdar man att det förstnämnda är viktigast, men när det gäller just tiden måste jag ställa mig frågan: kan det ena egentligen existera utan det andra? Är det inte just i de där långa, sammanhängande, kanske ibland till och med lite långtråkiga tidsrymderna, som vi hinner komma ifatt. Komma igen. Komma på något nytt. Komma ihåg vad vi verkligen tycker är viktigt, och låta den treåriga sonen få prata till punkt utan att bli avbruten av en signal från telefonen.

En dags flygresa härifrån, i en träfåtölj framför min vän Honorines hus i Berberati, Centralafrika, möter jag ett annat perspektiv. Visst har mobiltelefoner, internet och facebook nått även denna del av världen, men ännu är de inte en integrerad del av vardagen. Här är det sociala nätverket rent fysiskt närvarande. Människor går förbi på vägen, en del stannar och pratar en stund, delar med sig av nyheter, frågar om jag kommer på körövningen nästa dag. Informationen fortsätter att flöda som alltid på sociala medier, men jag är avskuren från den och jag saknar den faktiskt inte ett dugg! Barnen springer runt och leker på gården, kvällsljuset är som allra vackrast och vi befinner oss alla mentalt på samma plats på jorden. Tiden och tillvaron är hel. Just här, just nu är vår egen stund.

Anil Dash avslutar sin artikel om JOMO med att påpeka att vi egentligen inte bara kan skylla det ständiga inflödet av information på teknikens framsteg. Vi har faktiskt själva möjligheten att välja att stänga av. Sittande i en träfåtölj i Berberati, utan internetuppkoppling, är det lätt att göra detta val, men faktum är att ju mer JOMO sprids, desto vanligare verkar det bli även i den uppkopplade delen av världen. ”Att bestämma vad som (…) är viktigt för mig, och vilken relation jag ska ha till flyktiga upplevelser är inte något jag vill överlåta åt min mobiltelefons godtyckliga nycker,” skriver Dash, och fortsätter: ”Jag tror att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sin inställning till vad det är att vara social” (min översättning).

I mitt arbete med den här artikeln har jag pratat med ett antal olika människor om deras inställning till att ständigt vara uppkopplade. Ett par av dessa har berättat om det nya bruket att lägga alla telefoner med skärmen nedåt i en hög på bordet när man går ut och äter. Den som först tittar på sin telefon får betala notan. Andra har sagt att de tagit bort facebook från telefonen, eller åtminstone ställt in den så att den inte piper varje gång det kommer in ett meddelande. Jag tror att Dash har rätt i sin iakttagelse att fler och fler människor kommer att återta kontrollen över sitt sociala liv och sin tid. När allt kommer omkring är det ingen annan än vi själva som sätter gränserna.

Note:

Dashs blogginlägg går att hitta här: http://dashes.com/anil/2012/07/jomo.html