Jag är också en del av de rasistiska strukturer som finns inom biståndet.

Det finns ett ämne som kommit i min väg flera gånger den senaste tiden, och som jag därför känner att det är dags att skriva något om. Det började med en artikel av Maria Eriksson Baaz i Journalisten, med rubriken Mediebilder av biståndet bidrar till rasism. Därefter har frågan kommit upp i samtal, både med kollegor och med andra vänner. Vi har tillsammans skrattat åt youtube-klipp som driver med den klassiska bilden av vita biståndsarbetare och uppmanat alla att följa instagramkontot @barbiesaviour som gör ungefär detsamma.

Vad det handlar om är alltså att den bild av Afrika som tyvärr fortfarande har företräde i media – en bild av en kontinent bebodd av människor som likt hjälplösa offer är fast i fattigdom, korruption, ojämställda relationer, osv – också fortsätter att reproduceras av biståndsindustrin. Detta är förstås inte så konstigt. Biståndet är beroende av att kunna samla in pengar, och det gör man inte genom att visa att Afrika utvecklas ekonomiskt och att det finns resurser på plats i form av både kompetens, materiella tillgångar och entreprenörsanda. (Detsamma gäller förstås för andra delar av världen som idag tar emot bistånd från Väst, men eftersom jag brukar fokusera på Afrika så gör jag det även nu.)

Resultatet, förutom ökade insamlingar, är tyvärr att den klassiska bilden fortsätter att leva kvar. Bilden där den vite mannen (eller kvinnan) är kompetent, handlingskraftig och godhjärtad, medan mottagaren av bistånd är passiv, outbildad och utan möjlighet att själv förändra sin situation. I grunden är det en rasistisk bild, med väldigt tydliga kopplingar till den imperialistiska eran när man på fullt allvar trodde att vita var högre stående varelser. Idag kanske det inte är så många som tror att vita rent biologiskt står högre på samhällsstegen, däremot kan man se den typen av resonemang och tankar när det gäller den västerländska kulturen gentemot andra kulturer.

Konsekvenserna då? Förutom att människor sällan mår bra av att porträtteras som offer rent allmänt tänker jag att det faktiskt blir något av en självuppfyllande profetia när de negativa bilderna förstärks samtidigt som det positiva sopas under mattan eller framställs som avvikande. Eller, som Maria Eriksson Baaz uttrycker det: ”rasism skapar diskriminering, utanförskap och fattigdom. Rasism och fattigdom är intimt sammanbundna – både globalt och i Sverige.”

Så här långt är tankegångarna lätta för mig att följa. Jag kan se sambanden och jag kan skratta igenkännande åt @barbiesaviour och inom mig vara rätt nöjd med att jag inte är sådan. Jag arbetar med bistånd, jag är ibland, per definition, en vit person i Afrika men ingen ska skratta åt mig och kalla för en naiv spridare av en rasistiskt struktur.

Eller?

När de där samtalen pågått ett tag brukar det smyga sin in ett uns tvivel. Hur vet jag egentligen att inte jag är precis likadan? Hur kan jag säga att just jag är helt befriad från detta rasistiska mönster?

Det är jag förstås inte. Rasism grundar sig i strukturer som finns i samhället, och jag är en del av dessa strukturer även om jag inte vill. Därför är det så oerhört viktigt att vi, som enligt dessa mönster får rollen av kompetenta, handlingskraftiga och fria människor tänker på vad vi använder den rollen till. Utnyttjar vi den till vår fördel, eller arbetar vi aktivt för att bryta strukturerna och lyfta dem som begränsas av stereotyperna?

Det är svårt att se sig själv utifrån. Svårt att se på vilket sätt just jag interagerar med strukturerna. Svårt att se bortom goda intentioner och analysera vad mina ord och handlingar faktiskt kan tänkas få för konsekvenser för andra människor. Ett knep jag brukar använda mig av är att jag tänker mig att en av mina vänner från Afrika sitter bredvid mig. Läser vad jag skriver på bloggen, lyssnar på vad som sägs i möten på jobbet. Skulle jag kunna stå för mina ord inför dessa vänner? I så fall får jag hoppas att jag är en liten bit på väg. Men arbetet slutar aldrig.