Jafta och hans familj av Hugh Lewin och Lisa Kopper

Det är dags att presentera juni månads bok i barnboksutmaningen. Den här gången skulle jag läsa en bok som var skriven i jag-form, och jag valde en som jag fått tips om av en bloggläsare: Jafta och hans familj.

Boken är skriven 1982 av sydafrikanske Hugh Lewin, och för den som är sugen på att läsa den finns den att låna, i alla fall på Örebro Stadsbibliotek, även om den står nere i arkivet (vilket tyder på att den inte lånas ut alltför ofta).

Jafta är en pojke i sexårsåldern som bor i en liten by med sin mamma och sina syskon. Jaftas pappa arbetar långt hemifrån och kommer bara hem ibland, men när han är hemma älskar Jafta att vara tillsammans med honom. I fyra korta kapitel, illustrerade med varma, uttrycksfulla bilder berättar Jafta först om sig själv, sedan om sin mamma, sin pappa, och slutligen om sin systers bröllop. I de två första kapitlen använder sig Jafta av bilder från naturen för att först beskriva sina egna känslor och sin personlighet, och därefter mammans dagliga arbete och kärlek till sina barn. Även kapitlet om pappan inleds på samma sätt, men efter några sidor går det över till en mer sammanhängande berättelse om hur pappan hjälpt Jafta och hans bror att bygga en koja. Denna berättarstil fortsätter in i sista kapitlet, det om systerns bröllop, som är noggrant redovisat i kronologisk ordning, om än fortfarande helt utifrån Jaftas perspektiv.

Jag har haft lite svårt att veta vad jag ska skriva om denna bok, för den ger mig väldigt dubbla känslor. Om jag kopplar bort allt jag vet om rasistiska strukturer, koloniala diskurser och orättvisa framställningar av Afrika (dvs om jag plockar av mig den anti-rasistiska motsvarigheten till de ”rosa glasögon” som nämns ibland i feministiska sammanhang) så tycker jag om den! Författaren har ett fint barnperspektiv och ett språk som är väl anpassat till läsare som är i ungefär samma ålder som Jafta. Det är lagom mycket spänning och äventyr, lite syskonbråk och lite bus, och i grunden av allt finns en trygg och kärleksfull familjegemenskap. En idyll som det är lätt att tycka om.

Men så var det de där ”glasögonen”. Jaha, och varför måste jag skriva om dem? Kan jag inte bara plocka av mig dem och låta bli att analysera vidare? Jo, visst kan jag det. Jag har med glädje läst den här boken för mina barn utan att prata rasism. Här finns inget öppet eller ens halvdolt rasistiskt budskap. Det är inte det som är problemet. Men jag ser ändå ett problem, och som en vuxen person som reflekterar en hel del över sådana saker kan jag inte helt bortse från detta när jag läser Jafta. Det handlar om stereotyper.

En stereotyp i ett litterärt sammanhang är en karaktär som för det första är ”platt”, dvs en karaktär som är endimensionell, inte har så mycket djupare känslor och som inte visar någon utveckling genom boken. En platt karaktär är inte per definition en dålig karaktär. En historia kan fokusera på olika saker, och ibland fyller platta karaktärer precis den funktion som författaren vill komma åt. Men om en karaktär är platt, och dessutom har egenskaper som stämmer överens med våra fördomar om just den typen av människor som är avbildad, då pratar vi om en stereotyp. Ibland är stereotyper roliga, ibland används de medvetet för att skapa effekt. Men ofta är de ganska tröttsamma. Och tyvärr blir de ofta ett sätt att reproducera och cementera fördomar.

Ni vet vad jag pratar om. Fattiga barn i Afrika med uppsvällda magar och flugor i ögonen. Det är inte osanning att sådant existerar i Afrika. Men det är likväl en stereotyp. Och på samma sätt är den harmoniska, idylliska familjen på den afrikanska landsbygden, och pojken som refererar till vilda djur och natur när han beskriver sin familj, en stereotyp. En trevligare sådan kanske, men likväl en stereotyp. Och just denna bok hänger ganska tydligt samman med den strömning som under 70- och 80-talen ville romantisera ”naturfolken” och ”det gamla Afrika”. Det kan tyckas oskyldigt, men det har en baksida, som kan vara ganska osmaklig. Som när västerländska människor, som har allt man kan önska av materiell bekvämlighet och tillgång till modern hälsovård, får något nostalgiskt i blicken och suckar: ”Afrikanerna förstår inte hur bra de har det i sin by. Det vore bättre för dem om deras samhälle aldrig utvecklades att bli sådant som vårt.”