I skuggan av Astrid Lindgren

För en vecka sedan fyllde jag 39 år. Det har firats på olika sätt under helgen som gått, och trots att jag hade sagt att presenter inte var viktigt får jag börja den här arbetsveckan med en ny mugg, en glad, grönglittrig penna och en massa gott kontorsfika (mycket mer än vad som syns på bilden).

Muggen, som är från mina systrar, pryds av ett citat från Astrid Lindgren, eller ska jag kanske säga från Pippi: ”Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.” Huruvida detta kan tillämpas på min vinterbleka hud låter jag vara osagt, men snart blir det ju vår och då kommer nog fräknarna också tillbaka.

Muggen kom i en kartong, och på kartongen fanns en fin bild av Astrid Lindgren, som nu åtminstone tillfälligt har fått en plats på mitt kontor hon också. Här får hon sitta och titta på mig när jag skriver.

Som barnboksförfattare i Sverige är det omöjligt att inte förhålla sig till Astrid Lindgren. Det finns många fantastiska svenska författare som skriver för barn och unga, men Astrid Lindgren lyser ändå starkare än alla andra. Hon och hennes berättelser finns överallt, det går inte att komma ifrån dem. Det är med all rätt hon har blivit så populär och älskad. Hon har ett sätt att fånga barnets perspektiv och skapa äventyr både i det stora och det lilla som är helt vidunderligt.

Att ha en sådan sagoskatt med sig är förstås alldeles fantastiskt. Men för den som själv vill skriva kan det också vara ganska hämmande. När jag började skriva för barn drömde jag om att bli en ny Astrid Lindgren, och jag har förstått i samtal med andra att det finns många som har tänkt likadant. Och tanken i sig är väl inte konstig. Det är bra att ha förebilder att se upp till. Problemet för mig var att det blev ganska hämmande. Jag kände att ingenting jag skrev blev bra nog. Ingenting kunde mäta sig med Astrid Lindgren.

Och så sitter jag nu med en bild av henne på min egen arbetsplats och känner att det inte hämmar mig alls. Vad har hänt? Tycker jag att jag själv är lika bra som hon nu? Nej, det skulle jag väl inte säga. Men jag tycker inte längre att det spelar så stor roll. Jag behöver inte vara Astrid Lindgren. Jag är Emelie Nestor. Jag har mina berättelser att berätta, på mitt sätt.

Det finns förstås inte bara en enda förklaring till att jag har kommit hit, men jag kan ändå peka ganska tydligt på en specifik händelse, en skrivövning, som var helt avgörande för mig. När jag gick kursen ”Att skriva barnlitteratur” på Linnéuniversitetet fick vi i uppgift att skriva fanfiction på Astrid Lindgren. För den som inte vet så handlar fan fiction om att ”skriva vidare” på en annan författares verk och göra sina egna berättelser utifrån den värld och de karaktärer som denna författare har skapat.

Jag bestämde mig för att göra något relaterat till Kurrekurreduttön och Pippis pappa, n***rkungen. Helt övertygad om att Lindgren bara var barn av sin tid och säkerligen själv hade bearbetat de delarna av berättelsen om hon hade varit verksam idag, ville jag ändå belysa det faktum att Pippis pappa kommer som en total främling och utan vidare blir utsedd till kung. Det måste ju ha funnits någon som bestämde på ön även innan han kom! Resultatet blev berättelsen om prinsessan Moana (som jag namngav INNAN filmen Vaiana/Moana kom ut). När jag hade skrivit den kände jag att visst, jag har långt kvar till Astrid Lindgrens nivå. Men jag har ändå något att säga till barn i vår tid, och det vill jag jobba vidare på. Det ska jag fortsätta att jobba vidare på.