I pappas fotspår?

På väggarna i lägenheten i Bangui hänger jakttroféer som Theo är mycket intresserad av. Redan den första dagen vi är här pekar han på buffelhornet, som sitter närmast matbordet, och säger något som låter som en fråga.
”Ba? Bao?”
Han är faktiskt ganska nära. Buffel heter ”ngba” på sango, och när vi upprepat det några gånger sitter det som berget. Under de närmaste måltiderna får vi finna oss i att mellan varje lass med mat bli upplysta om att det sitter en ”ngba” på väggen.

Därefter kommer hornen i vardagsrummet. Theo pekar och säger:
”Ngba.”
Men dessa horn är inte buffelhorn, utan hartebeest och sitatunga. Hartebeest heter ”kanga” på sango (och gaffelantilop på svenska, om jag inte misstar mig). Theo testar några gånger, men hans ”kanga” låter mer som ”mamma”, så vi föreslår att han ska säga ”didi” istället. Det betyder kort och gott horn. Det är enklare, och så är hornet vid matbordet alltså en ”ngba”, och de övriga hornen är kort och gott ”didi”.

Om det blir en jägare av honom en dag återstår att se, det får vara helt upp till honom själv, men intresset verkar ju finnas där, i alla fall just nu.

(Och för er som undrar om det stackars barnet inte kommer att bli fullständigt språkförvirrat av att lära sig både sango och svenska på samma gång så kan jag säga att han nog redan är det. Med så många olika språk omkring sig hela tiden är det inte lätt att hålla reda på vilka ord som hör till vilket språk. Å andra sidan växer nästan alla centralafrikanska barn upp i en mångspråkig miljö, och resultatet är att många av dem blir väldigt språkbegåvade, så jag tror inte att det är någon större fara. Theo säger visserligen inte många begripliga ord än så länge, men han förstår desto fler, både på svenska och på sango. Själv pratar jag oftast svenska med honom, men när det gäller just djurnamn så ligger de mycket närmare till hands på sango. Dessutom är det mycket enklare! Nog för att ”kanga” var lite svårt att uttala, men vad ska man då inte säga om det nästan omöjliga ”gaffelantilop”?)