Hopp om försoning

Ännu en dag har gått i Gamboula, och jag har mest av allt ägnat den åt att prata. Prata, prata, prata. Och fota lite.

Det är lätt att bli nedslagen av alla berättelser om hur svårt det är att leva nu, att allt har blivit så dyrt, att det inte finns arbete, att det är nästintill omöjligt för vanliga människor att förflytta sig och till exempel ta sig över gränsen till Kamerun för att handla som man brukade göra förr. Och nästan ännu värre är det att höra att “nu är det ändå bättre än förut, sedan muslimerna försvann sover vi åtminstone gott på nätterna”.

Men det finns också röster som pratar om försoning. Om att man vill att muslimerna ska flytta hit igen. Hittills har jag ju nästan uteslutande pratat med den ena sidan i konflikten, av naturliga skäl, så jag ser verkligen fram emot att på hemvägen få besöka flyktinglägret i Lolo och prata med människor från den andra sidan, för att se om denna längtan efter en återförening är ömsesidig.

Vad jag slås av när samtalen leder in på försoning är att alla verkar förstå att det här inte kommer att bli enkelt. Det kommer att kräva mycket från båda sidor, och det kommer att vara svårt att verkligen förlåta och gå vidare. Men ändå finns en känsla av att man vill göra det. Att det faktiskt är den enda möjliga lösningen.

En kvinna sa:
– Jag vill att de ska komma tillbaka. De var våra vänner, vi hade det bra tillsammans. Men det kommer att bli svårt eftersom deras hus är plundrade och deras saker utspridda i hela stan. Innan de kommer hit måste vi be mycket, både de och vi, så att vi tillsammans klarar av att hantera situationen.

En annan sa:
– Det är inte alla muslimer som vill ont. De flesta är vanliga människor som vi. Men precis som Anti-Balaka gjort förfärliga saker mot dem har också män från dem gjort förfärliga saker mot oss. Det är de människorna, de som kan göra sådant, som förstör för oss andra.

Jag vill avsluta med en bild som jag tog i eftermiddags, i samband med att en grupp JEB (scouter) anlände från Gamboula centrum för att ha en hajk tillsammans med JEB från kyrkan här i närheten. Bilden får illustrera något som är viktigt att komma ihåg, att mitt i allt det svåra pågår fortfarande ett vanligt liv. Människor äter, pratar och skrattar. Barn leker och går i skolan. Och går iväg på scoutläger över en helg… Just denna vardag, med glädje, skratt och ibland tårar, tror jag är alldeles nödvändig för att man ska orka gå vidare och till och med hoppas på en försoning.

Jag är inte helt nöjd med bilden eftersom tjejen längst fram är suddig. Men jag tyckte ändå att den så fint illustrerar den glädje som också finns här. Trots allt.