Hopp eller flopp i Bangui?

Gårdagens inlägg blev ett väldigt kort konstaterande. Jag har gått och funderat lite på det där idag, det där låga förtroendet för politiker. Jag delar det, absolut. Inte heller jag har mycket tro på att centralafrikanska politiker faktiskt har landets bästa i åtanke när de sitter och håller sina möten och samtal. Helt säkert finns en och annan som har goda intentioner. Men samtidigt är systemet så genomkorrupt att det är väldigt svårt för dessa människor att verkligen få något inflytande.  För en tid sedan berättade jag om en ung människa som fick dödshot från sina kollegor efter att ha försökt rätta till uppenbara fel på finansministeriet. Sådan historier är alltför vanliga för att man ska kunna hysa någon större respekt för den centralafrikanska ledningen, för systemet.

Samtidigt skrev jag för några dagar sedan att jag var lite peppad över att fredsforumet i Bangui faktiskt kommit igång. Hur går det ihop? Jag antar att det på något sätt handlar om att klamra sig fast vid hoppet. För även om jag inte tror så jättemycket på att forumsamtalen kommer att bli ett tydligt avstamp mot en bättre framtid för CAR, så visar de ändå att det finns någon sorts vilja. De speglar den önskan som jag ser hos så många centralafrikaner, en önskan att faktiskt försöka lösa problemen och gå vidare, istället för att fastna i dem.

Och även om mycket faller platt, och även om många deltar i samtalen bara för att de får betalt för det, så har man ändå vunnit något litet genom att träffas och samtala. Så låt oss fortsätta hoppas!