Hemma igen
Så var man hemma på ytterligare ett ställe. Sent i fredags eftermiddag kom vi fram till vår jaktcamp, Kocho, mitt ute i skogen i östra RCA. Jag tror faktiskt att det här är det ställe som känns mest hemma för mig, följt av Irisgatan i Örebro på en god andraplats. Det är här vi har vårt eget lilla hus, vårt eget liv som vi själva byggt upp. Här sover vi i våra egna sängar och äter mat vid vårt eget matbord. Här är vi inte gäster. Här är vi bara hemma.
De senaste dagarna har varit händelserika. För en dryg vecka sedan, jag tror att det var förra torsdagen, ringde Erik från campen och sa att en av våra anställda, David (han som jag skrivit om tidigare, som hade Hepatit i slutet av förra året) var allvarligt sjuk och förmodligen behövde flygas till Bangui. Eftersom David då befann sig i Bakouma, den sista större byn på vägen ut till campen, så lyckades vi få en plats till honom på uraniumföretaget Arevas flygplan som flög från Bakouma till Bangui på fredagmorgonen. Charlotte, som åkte för att hämta David på flygplatsen, sa att han såg mycket dålig ut. Hon körde honom till sjukhuset, och efter åtskilliga undersökningar och prover fick vi diagnosen: TBC, malaria, tyfoid och amöba. David själv ville bara åka hem, och eftersom det inte tjänar så mycket till att bli inlagd på sjukhuset då man ändå inte får någon vidare hjälp där så köpte vi mediciner och körde hem honom.
De följande dagarna hade vi mycket att göra, bland annat med en lastbil som skulle åka mot campen, så det var inte förrän på tisdagen som jag åkte och hälsade på David. Besöket gjorde mig rädd. David såg döende ut. Två veckor tidigare hade han åkt mot campen tillsammans med Erik, vi hade glatt vinkat hejdå och sagt att vi skulle ses i slutet av månaden. Nu var det bara skinn och ben kvar av honom. Han orkade inte prata, knappast ens lyfta handen för att hälsa. Sjukhuset orkade han inte heller åka till, sa hans fru, och jag förstod. Någon akutmottagning existerar i praktiken inte på de statliga sjukhusen, och för David hade det varit en omöjlighet att sitta och vänta på en träbänk i timmar innan han fick hjälp. Jag åkte hem med tungt hjärta. Under kvällen bestämde vi oss för att erbjuda David och hans fru att åka till Schwebbs, det bästa privatsjukhuset i Bangui, och se om han kunde få någon hjälp där. Dagen efter kördes han dit, men efter ytterligare undersökningar, som bland annat bekräftade TBC-diagnosen, fick vi veta att han inte kunde bli inlagd. Endast de statliga sjukhusen har rätt att behandla TBC. Det slutade med att en läkare från Schwebbs åtog sig uppgiften att följa med David till det sjukhus som har patent på TBC-behandlingen, köpa mediciner, och sedan ge honom behandling i hemmet.
På onsdagen ringde så Erik igen och berättade att de hade ytterligare ett sjukdomsfall i campen. Mekanikern Zero hade ett svullet ben. Svullnaden hade gått upp och ner under en längre tid, men nu såg det inte alls bra ut. Skulle jag kunna ringa till missionärsflyget SIL i Yaounde och fråga om de kunde flyga upp och hämta honom? I så fall skulle jag, Theo och Charlotte också kunna flyga upp med dem istället för att åka bil till campen. Jag och Charlotte var inte förtjusta i idén, vi hade sett fram emot bilresan, men jag ringde i alla fall och frågade. Efter en halvtimme ringde piloten, Dennis, upp mig och sa att de skulle kunna flyga oss upp på fredagen och ta tillbaka Zero på lördagen. Det var för bra för att tacka nej, och jag och Charlotte insåg att vår lust att åka bil inte gick att ta med i beräkningen. Vi bekräftade för SIL att vi ville ha flygningen, och fick veta att vi skulle lämna Bangui vid halv tolv-tiden på fredagen. Eftersom flyget inte kunde ta lika mycket bagage som bilen skulle ha tagit fick vi nu börja göra om planerna. En pick-up skulle ändå åka från Bangui till campen. Den fick ta en del av lasten. Av det som var kvar skulle vi ta det mest nödvändiga i flyget och lämna resten till senare. Vi insåg att hela torsdagen skulle gå åt till att göra de sista inköpen och sedan packa.
På torsdag förmiddag, när jag och Charlotte var och handlade mat, ringde telefonen. Det ringde bara en signal och jag hann inte svara, men jag såg att det var från Davids nummer så jag ringde upp. Det var hans fru som svarade. ”David har dött…” var allt jag hann höra. Sedan bröt det igen.
Resten av dagen passerade som i en dimma. Eftersom David var anställd av oss var det vi som fick stå som ansvariga för de praktiska arrangemangen kring begravningen. Sådant måste ordnas på en gång i RCA. I värmen kan en kropp inte bli liggande mer än något dygn. På kvällen satt jag med på dödsvakan fram till klockan elva. Sedan åkte jag hem och sov några timmar, för att därefter använda fredag morgon till att packa. Klockan tio, när vi skulle åka ut till flygplatsen, var allt kaos. Vi vägde våra saker och insåg att vi hade 300 kg. SIL hade sagt att de kunde ta 290. I all hast sorterade vi ut några burkar med mat som var mindre viktiga och körde sedan som galningar ut till flygplatsen. Väl där fick vi pusta ut, eftersom planet var lite försenat. Strax efter tolv kom vi slutligen iväg, och tre och en halv timme senare landade vi på Kocho Airstrip.
Och nu är vi alltså här. Egentligen finns det mycket mer att berätta. Men idag får det vara nog så här, för just nu har jag inga mer ord, inte om tomrummet efter David och inte heller om det paradis som jag befinner mig i. Idag får både sorgen och lyckan vara ordlösa, och denna första advent ska jag ägna åt att titta igenom innehållet i diverse lådor och tunnor som stått orörda sedan i slutet av april förra året. I morse hittade jag min adventsljusstake. Kanske hittar jag även några ljus innan kvällen. I så fall ska jag tända ett och tänka på kören i Vintrosa som sjunger ”Han kommer, han kommer…”. Men jag önskar inte att jag var där. Jag är just på det ställe där jag vill vara.
Glad första advent till er allihop!