Hemma igen

Efter fem dagars resa, och ett spartanskt nyårsfirande i Bakouma på vägen, är vi nu hemma i Kocho igen. Resan har gått bra, utan några större överraskningar. Vi var en halv dag i Bangassou, betalade arbetsgivaravgifter och lite annat, och blev äntligen bjudna på den sedan länge planerade måltiden hos arbetsinspektören. I Bakouma, det sista samhället innan man åker ut i den riktiga bushen, bytte vi bil. Den bilen vi kommit med skulle tillbaka till Bangui för att hämta ytterligare ett lass med förnödenheter, och en annan bil skulle komma från Kocho och hämta oss. Det var bara det att bilen som skulle komma från Kocho var en aning försenad, så vi fick lov att tillbringa en och en halv dag i Bakouma.
Vi kom dit på nyårsaftons kväll, och då var hela byn redan som en enda stor bar. Folk drog runt och skrattade och sjöng, och vi, som inte var särskilt sugna på öl och palmvin utan snarare ville ha något att äta, fick nöja oss med en kvällsmat bestående av ett par friterade bullar och ett glas kaffe. Det var allt som fanns att få tag på. Vid halv tio var vi färdiga för sängen, så vi önskade varandra gott nytt år och gick och la oss. Ett par timmar senare, vid tolvslaget, vaknade jag av en skottsalva från automatvapen. Halvsovande som jag var vände jag bara på mig och somnade om igen…

Hela nyårsdagen var likadan som nyårsaftons kväll. Folk drog omkring och skrattade och ropade ”Bonne année! Bonne annéeeee!”. Vi lyckades få tag på en höna att äta, och framåt förmiddagen kom även kommersen på marknaden igång så att vi kunde köpa maniok, olja, lök och lite kaffe. Dagen därpå kom så äntligen bilen som skulle hämta oss, och vi kunde ta oss de sista 25 milen från Bakouma till Kocho.

Här i campen har det lagts i en högre växel. De första kunderna kommer om fem dagar, den 9 januari, och mycket är redan klart inför deras ankomst, men det är väl så att vi aldrig är riktigt nöjda, utan så länge vi har tid så försöker vi att förbättra och bygga vidare. Det är många bollar i luften på samma gång.
Erik och Adam bygger en fly camp i Mbari, Anton jobbar på en annan fly camp i Ngoy, Nicolas öppnar vägar, Erik Nyman likaså. Och jag själv, jag organiserar utdelning av arbetskläder, skickar beställningar till Charlotte, plockar ihop köksutrustning till fly camps och fållar gardiner.

Det kommer att bli klart i tid, det är jag alldeles säker på. På lördag kväll sitter vi här med årets första kunder och äter trerätters och dricker vin, och de kommer inte att kunna tänka sig att vi, bara några timmar innan deras ankomst, har sprungit runt som yra höns och bäddat sängar, lagt ut mattor, sopat grusgångar, gjort en sista koll av bilarna, hällt fotogen i alla de stormlyktor som lyser upp campen på kvällarna…

Snart är kulisserna färdigbygda. Snart kan spelet börja.