Harouna
En av våra vakter, Harouna, som varit kvar i campen under regntiden är allvarligt sjuk. Han har haft feber och varit svullen på olika delar av kroppen i fem dagar, men inte förrän igår ringde de till oss för att fråga vad de skulle göra. De är fyra stycken som varit i campen sedan vi lämnade i våras. Hittills har allt gått bra, men nu händer alltså detta, bara några veckor innan vi kommer tillbaka.
Vi ringde och pratade med en läkare, som sa att det kunde vara blodförgiftning eller något annat, och tyckte att de borde ge Harouna en kraftig dos med antibiotika, vilket de gjorde. Under eftermiddagen igår blev hans tillstånd bara värre, och vi var rädda att han inte ens skulle klara natten. Nu på morgonen lever han fortfarande, men situationen är kritisk. Mest överhängande är att han inte får i sig någon vätska, vilket i sig är livshotande, även utan feber. Egentligen skulle han så klart behöva akut läkarvård, men innan vår första bil kan ta sig in till campen, vilket kommer att dröja minst 10 dagar, förmodligen mer, finns det inget sätt för dem som är där inne att ta sig ut. Att det är så som förutsättningarna ser ut visste både de och vi om från början. Man är medveten om den risk man tar, men så länge ingenting händer så tänker man ändå inte mycket på det.
Vi håller på och undersöker möjligheterna att skicka upp ett flyg för att hämta honom, men det är komplicerat och riskabelt, eftersom hela flygplatsen är täckt av meterhögt gräs som måste tryckas ner för att man ska kunna undersöka marken och se om det över huvud taget går att landa där just nu. Dessutom måste det finnas någon som är villig att flyga dit. Vi har pratat med SIL i Kamerun, som kanske har ett plan, men det är inte säkert.
Man känner sig ganska maktlös som sitter här och inte kan göra mer, men kanske är det speciellt i sådana här situationer som man ändå måste våga tro att det finns något man faktiskt KAN göra, att man kan be. Jag har svårt att tro att det skulle göra skillnad att jag sitter här och ber att Gud ska låta honom leva, har svårt att se varför Gud skulle ändra på något bara för att jag ber honom om det. Vill han rädda Harouna kan han väl göra det oavsett vad jag säger? Men ändå ber jag: ”Låt honom leva, tänk på hans familj, på hans vänner, på de andra vakterna som står maktlösa och inte vet vad de ska göra!” Mänskligt sett finns det inte mycket hopp, men kanske måste man våga tro. Kanske är det ändå det bästa man kan göra.