Har afrikanerna sig själva att skylla för ebola?

Jag måste tipsa om en bra artikel som finns på IRIN news. Den har rubriken Ebola – is culture the real killer?  (Ebola – är det i själva verket kulturen som dödar?) och handlar om hur spridningen av ebola ofta skylls på lokala kulturella sedvänjor, som att människor äter kött från fladdermöss och att man måste röra vid den döda på en begravning.

Förklaringar av den här typen – att det är den afrikanska kulturen som gör att sådana här smittor uppkommer och sprids – kan lätt skapa en känsla av hopplöshet. För hur ska vi kunna stoppa smittan om vi först behöver ändra på en hel kultur? Och är det ens rätt att förändra en kultur?

Artikelförfattaren menar dock att problemen med ebola inte alls grundar sig i dåliga sedvänjor. De drabbade är oftast (så klart!) mycket villiga att förändra sitt beteende om det kan stoppa smittspridningen. Men problemet är att de får alldeles för lite information, och alldeles för lite hjälp. Om en människa har dött i ebola och det inte finns något begravningsteam med adekvat skyddsutrustning som kan ta hand om kroppen, vad gör man då? Till slut måste man ju göra något själv åt situationen, även om det innebär att man utsätter sig för risken att bli smittad.

Och tänk dig att ditt eget barn insjuknar, och du vet att du själv utsätter dig för en enorm risk om du tar hand om barnet, men det finns ingen annan som kan göra det för alla ebolakliniker är redan fullbelagda. Att mammor då ändå försöker vårda sina barn är knappast ett tecken på dåliga kulturella sedvänjor. Snarare är det något djupt mänskligt!

Och så detta med fladdermöss och bushmeat. Visst är det så att smittan högst sannolikt kommer från de fladdermöss som kallas fruit bats. Men det finns många olika typer av kött och annan mat som kan innehålla farlig smitta. Det handlar mer om otur, och kanske bristande kontroller, än om kulturella problem. Dessutom är det troligt att det nuvarande ebolautbrottet började med att en liten pojke lekte i ett ihåligt träd där fladdermöss också brukade hålla till, och på så vis kom i kontakt med smittan. Att barn leker på ställen där de kan komma i kontakt med bakterier och virus är knappast heller ett kulturellt problem, utan något som förekommer över hela världen.

Alltså, som jag skrivit tidigare: För att bekämpa ebola måste vi kunna se bortom alla underliga föreställningar som finns om orsakerna till smittspridning. Vad som behövs, och vad som efterfrågas även hos de drabbade, är kunskap och resurser. Då kommer de där “kulturella” problemen att lösas automatiskt.