Gyllene ögonblick

Mitt i allt slit, mitt i all oro, mitt i all fattigdom och mitt bland alla dessa desperata människor som förtvivlat försöker skaffa sig någon sorts inkomst för att betala mat, vatten, skola, kläder… mitt i allt detta smyger sig små gyllene ögonblick in, tillfällen då man för en liten stund bara får finnas till. Nyss blev jag, helt spontant, inbjuden att dela en enkel måltid bestående av bit maniok och en skål med yabanda ti koko, strimlade lianblad med lite olja och pilipili. Det är mitt på förmiddagen, egentligen inte tid att äta enligt min klocka, men jag tackade ja och tog ett litet avbrott, stängde av allt annat och absorberades för en liten stund av den tillfälliga samhörigheten som uppstår mellan människor som äter ur samma skål. Skratt och småprat, någon berättar om en missionär som har låst in tre helt nya bilmotorer i en container som han nog aldrig tänker öppna, en annan pratar om nigerianska skiftnycklar som går sönder vid minsta motstånd. Efter en kvart bryter vi upp, var och en återgår till det han höll på med innan måltiden.

Det är för detta jag älskar Afrika, för dessa små gyllene ögonblick som, liksom solglittret på en havsyta, ständigt lyser upp ett avgrundsdjupt allvar. För skratten som inte skrattas för att allt är bra, utan för att det alltid finns något att glädjas över, trots allt.