G:s historia, del 2

När Gere var runt 20 år hade alltså livet ordnat upp sig litegrann. Hon levde tillsammans med sin Romeo och de hade en dotter vid namn Merveille. Romeo var anställd på Idongo Safari, samma företag som min Erik jobbade för, och det var så jag och Gere lärde känna varandra. Varför det blev just vi två vet jag inte riktigt, men en av anledningarna var nog att vi kom dit ungefär samtidigt. Som nykomlingar kände vi oss båda lite utanför gemenskapen, och det blev naturligt att vi sökte oss till varandra. Det fanns en tredje tjej också, som vi träffade ganska ofta. Det var Placides unga fru, som gick under smeknamnet Pastek(Vattenmelonen), alltså samma Placide som flera år senare skulle börja jobba för CAWA och som dog i höstas. Men framför allt var det jag och Gere. Vi brukade sitta hemma hos varandra och prata till sent på kvällarna, och ibland på söndagarna fick vi låna bilen och åka på gudstjänst i den lilla byn Sangba, en dryg halvtimmes bilfärd från Idongo Safaris base camp.

”Pastek”, Gere, jag och en kvinna som jag tyvärr inte minns namnet på.

I april 2005 slutade Erik arbeta på Idongo, och vi flyttade till Sverige för en kort period. Då var Gere gravid igen, och i oktober samma år födde hon en dotter som fick heta Emelie efter mig. Här är det en särskild heder att få ge sitt namn till ett barn, och det är också förknippat med vissa förpliktelser. Jag minns hur jag, lätt rusig av den glada nyheten, gick omkring i olika klädaffärer på Lidingö, där jag och Erik bodde under andra halvan av 2005, och letade efter några riktigt fina kläder att skicka till ”mitt” lilla afrikanska barn.

Lilla Emelie i en av klänningarna från Sverige.

Så flyttade jag och Erik tillbaka till RCA och startade upp vårt företag CAWA i östra RCA, långt från Ndele och Idongo Safari. Jag var och hälsade på Gere i Idongo en gång, och hon frågade då om inte hennes Romeo kunde få jobba hos oss. Jag sa ja, men i början av nästa säsong dök han aldrig upp. Jag vet inte varför. Efter en tid fick jag höra att han hade fått jobb på LAB, som arbetar för att bekämpa den ständigt ökande tjuvjakten i norra RCA. Några år gick utan att jag och Gere hörde så mycket från varandra. Vi skickade ett par brev när det fanns möjlighet, men det var svårt att hålla kontakten.

Så, i slutet av förra jaktsäsongen, någon gång i april 2009, nåddes vi av nyheten att Romeo blivit dödad av de tjuvjägare som han arbetat för att bekämpa. Jag hade ingen möjlighet att kontakta Gere annat än genom brev, men jag visste att man hade byggt ut RCA:s mobilnät till att omfatta även Ndele, så när jag skrev till henne för att beklaga sorgen gav jag henne mitt telefonummer. Under sommaren ringde hon. Jag stod ute på balkongen i den svenska sommarnatten, med tonåringar som dånade förbi på trimmade mopeder på cykelvägen alldeles utanför, och och pratade med en vän som kändes långt bort och samtidigt mycket nära. Hon berättade om Romeo, om livet i Ndele och om sin tredje dotter Gipsy som då var ett och ett halvt år gammal. Vi sa att vi måste ses. Kanske kunde jag åka upp till Ndele och hälsa på? Kanske kunde hon komma till Berberati?

I september åkte jag och Erik tillbaka till RCA, och telefonsamtalen mellan mig och Gere blev tätare när det inte längre kostade så mycket att ringa. Hon berättade att hon hade blivit lovad en summa pengar som någon sorts livförsäkring eller skadestånd för hennes mans död, men för att få ut pengarna behövde hon ta sig till Bangui, och hon undrade om jag kunde betala resan. Jag var, som jag tidigare skrivit, tveksam, eftersom jag inte trodde särskilt mycket på möjligheten att de där pengarna någonsin skulle betalas ut. Vi pratade om lite olika alternativ, men så småningom lades det hela på is. Vad som hände sedan har jag redan berättat.

I nästa del följer Geres egen berättelse, som hon berättat den för mig under de senaste dagarna.