Glömda kriser – glömda människor

I veckan släppte Läkare utan gränser en rapport med namnet ”Kriserna svenskarna glömt”. I rapporten presenteras en undersökning som organisationen låtit göra för att ta reda på vilka humanitära kriser i världen som svenskarna känner till, i förhållande till vilka kriser det rapporteras om i media. Resultatet är slående, om än inte helt entydigt. Krisen i Syrien nämndes av 73,5% av de tillfrågade. Samma kris har också förekommit i 25169 artiklar i svensk media under perioden januari till augusti 2012. Krisen i Sudan och Sydsudan, som förekommit i 5278 artiklar under samma perion, nämndes av 35,3% av de tillfrågade, och krisen i Somalia, med 3712 artiklar, nämndes av 49,3%.

I kontrast till detta sätts de kriser som blivit minst omrapporterade och som nämns av minst antal av de tillfrågade: krisen Elfenbenskusten, med 892 artiklar, nämndes av 1,9% av de tillfrågade och krisen i Zimbabwe, med endast 15 artiklar, nämndes av 4,9% av de tillfrågade.

Allra längst ned på listan över hur kända de humanitära kriserna är bland svenskarna, kommer krisen i Centralafrikanska Republiken. Från januari till augusti 2012 har 17 artiklar publicerats i ämnet, och endast 0,6% av de tillfrågade uppgav att de kände till att landet var drabbat av en humanitär kris!

(Observera att med artiklar avses även mindre notiser. Den som är mer intresserad av hur undersökningen är gjord och vilka slutsatser som drogs, kan hitta rapporten här.)

I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte själv helt solklart hade kopplat samman Centralafrikanska Republiken med ordet ”humanitär kris”. På något sätt tänker jag mig att en kris är en överhängande, akut fara, och så uppfattar jag inte vardagen för större delen av den centralafrikanska befolkningen. För de flesta verkar ändå livet gå sin gilla gång, och så länge man inte drabbas av sjukdom, överlever man. Det förekommer konflikter och stridigheter, men ingenting som är så stort att människor jag träffar anser att de lever under ständigt hot om våld. Det förekommer att människor bara får ett mål mat om dagen, men de flesta barn jag ser verkar ändå vara relativt välnärda. Kanske blundar jag för verkligheten. Kanske har jag blivit som centralafrikaner verkar vara mest: så länge jag och de som står mig nära (och då menar jag inte bara min familj utan även mina centralafrikanska vänner, som är helt ”vanliga” människor) inte drabbas alltför hårt, rycker jag på axlarna och tänker att det ändå inte är så farligt.

I Läkare utan gränsers rapport läser jag dock att ”en humanitär kris definieras som att en stor del av befolkningen inte har tillräckligt med mat, vatten, tak över huvudet, är drabbad av konflikt eller inte har möjliget att få sjukvård”. Vidare uppges att nästan två miljoner centralafrikaner – ungefär halva befolkningen – uppskattas befinna sig i ett humanitärt nödläge. När jag läser vidare i organisationens beskrivning av landet, om hur människor dör i diarré och luftvägsinfektioner, om hur nästan varenda centralafrikan drabbas av malaria varje år, om hur medellivslängden endast är 48 år och hur varken regeringen eller omvärlden verkar vilja eller kunna gripa in, då tänker jag att det är nog ändå sant som de säger: Centralafrikanska Republiken är en av världens mest bortglömda HUMANITÄRA KRISER!

Det är inte utan att jag skäms lite över att ha tagit så lätt på det hela. Jag vet att människor dör, varje dag, i malaria, i diarré. Jag vet hur otroligt svårt det är att få tillgång till sjukvård här om man inte har de rätta kontakterna. Jag vet.

Jag är också obekvämt medveten om hur bra jag själv har det, och kanske är det så att jag har blundat för att jag inte orkar ta in allt. Det finns så många att hjälpa att man kan bli alldeles handlingsförlamad.

Men det finns något annat också. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om kriser och katastrofer på den här bloggen och på min tidigare blogg, trots att det funnits material för sådana texter. Varför? Jo, för att jag inte vill förmedla bilden av centralafrikaner som offer. Jag vill berätta om människor. Jag vill berätta om den glädje som finns, om arbete, om framgångar, om drömmar. Om allt det positiva som finns där, trots krisen. På något sätt tror jag att detta skapar mer medmänsklighet, mer engagemang.

Läkare utan gränser skriver i sin rapport: ”För oss handlar det inte bara om glömda kriser utan om glömda människor.”

Utmaningen för mig blir att berätta om dessa glömda människor i kris, och låta dem förbli människor, inte offer. Att bara berätta hjälper inte långt. Men jag hoppas att genom mitt berättande kunna väcka engagemang som faktiskt gör skillnad.