Gari och barnböcker i Benin

För två veckor sedan jag i Cotonou i Benin. Jag var där med jobbet och spenderade den mesta delen av tiden på ett projektkontor, träffade vår samarbetspartner i landet och fick lära mig mig en massa spännande och intressant om deras arbete. Eftersom jobbet är jobbet och den här bloggen är min egen ska jag inte skriva så mycket om det här. Men jag är ju privatperson även under en jobbresa och kan därför dela mina egna upplevelser och iakttagelser.

Mitt första intryck av Benin var att det var väldigt likt RCA, fast mer utvecklat. Benin är känt som en av Västafrikas mest stabila demokratier, och av det lilla jag fick se tyckte jag att det märktes. Det var väldigt god stämning när vi var ute på stan, människor var trevliga och pratade och det var mycket ekonomisk aktivitet. Fast nu var vi förstås bara i Cotonou, med en liten tur ut till ett mindre samhälle, Comé, någon timmes körning därifrån. Hur det är längre ut på landet vet jag fortfarande väldigt lite om.

Hur som helst – utöver mina arbetsuppgifter kom jag till Benin med två målsättningar: att ta reda på vad gari är, och att hitta en bok av en viss Hortence Mayaba, som enligt min vän Google är Benins största barnboksförfattare med åtminstone åtta utgivna bilderböcker.

Det skulle snart visa sig att det ena är mycket lättare än det andra. Jag hade förutsett det, och gjorde det lite enkelt för mig när jag började med det lättaste: gari. (Och för att förtydliga vet jag alltså redan ungefär vad det är. Det är något man äter, och det förekommer bland annat i Chimamanda Ngozi Adichies texter.)

Första morgonen i bilen på väg mot kontoret, där vi ska sitta tillsammans med vår lokala partner och arbeta, frågar jag chauffören, Richard: Vad är gari egentligen? Hur ser det ut? Hur tillagar man det? Han kommer med en lång förklaring, och jag tror mig förstå att det är ungefär vad vi i CAR kallar gozo, alltså mjöl framställt av maniokroten, som blandas med kokande vatten till en tjock gröt. Väl framme vid kontoret får jag detta bekräftat när chauffören visar mig en maniokplanta.

Men jag är ändå lite osäker. Gari låter helt klart mer mångsidigt än gozo. Richard har förklarat att det finns många olika sätt att tillaga gari. Det går till exempel att blanda ut i kallt vatten till någon sorts välling. Det funkar inte med gozo. Hmm…

Vi jobbar under förmiddagen, och efter några timmar är det dags för lunchpaus. Det serveras fisk i en välkryddad sås med gröna blad, och till det små klumpar som presenteras som gari. Och mycket riktigt smakar det ungefär som gozo. Men halvvägs in i måltiden kommer Richard och ställer fram en extra tallrik till mig, med två pinnar friterad jordnötspasta och ett vitt pulver.

– Det här är gari, säger han och tar lite pulver och stoppar i munnen tillsammans med en bit jordnötspinne. Jag gör samma sak, och det smakar gott men förfärligt torrt. Det vita pulvret fastnar på läpparna och mina bordsgrannar ler medan jag försöker slicka bort det. Och så är samtalet igång igen om vad man kan göra med gari och varifrån det kommer. Jag drar slutsatsen att gari kommer från samma råvara som gozo, men att det är mer mångsidigt.

Nästa dag åker vi inte till kontoret, och när det blir lunchdags går jag ut en sväng för att leta efter något ätbart i närheten av hotellet. Jag har nästan inga pengar, för det går inte att växla till sig västafrikanska CFA i Sverige, och uttagsautomaterna verkar inte fungera med mitt kort, men jag hittar en kvinna som säljer jordnötter och köper en liten påse för fyra kronor. Sedan frågar jag efter gari, ”den sorten som man kan blanda ut i kallt vatten”. (Så mycket har jag fattat, att det är olika sorter och att jag måste se till att få rätt sort om det ska bli någon självfixad lunch.) Kvinnan säger åt mig att följa med en liten kille, som visar mig till några andra kvinnor ett hundratal meter bort. De säljer gari och skrattar lite åt mig när jag säger att jag vill köpa för 3 kr, men häller upp lite pulver i en svart plastpåse och tar emot min betalning. Och så sitter jag på hotellrummet en stund senare med denna lunch, och tänker på alla karaktärer i Adichies böcker som ätit detsamma.

Nöjd att ha klarat första målsättningen ger jag mig i kast med nästa: att hitta Hortence Mayaba. Nej, inte henne på riktigt, men hennes böcker. Eller någon som vet något om henne. Det visar sig dock vara mycket svårt. Mina frågor möts av ständiga nekanden och huvudskakningar. Är jag säker på namnet? Är hon verkligen från Benin? Nej, henne känner de inte till. På kvällen på hotellet googlar jag fram en bild på hennes böcker. Men det hjälper inte det heller. Ingen har hört talas om vare sig författaren eller några av hennes böcker.

Vårt besök i Benin infaller precis innan skolstarten, och överallt på gatorna finns bokstånd med böcker i travar. Jag testar vid ett sådant. Jag bläddrar lite bland läseböcker och matteböcker med texten ”får ej säljas” och skrivhäften med bilder på berömda fotbollsspelare, och hittar till slut en roman av den senegalesiska författaren Mariama Bâ. Försäljaren uppfattar mitt intresse och sträcker genast fram fler skönlitterära böcker. Men ingen barnlitteratur. Jag frågar efter Hortence Mayaba, jag nämner namnet på hennes böcker, men nej, de finns inte.

Min tid i Benin är för kort för att jag ska kunna göra några djupare studier. Men jag hinner ändå få en känsla när jag frågar runt, om att det här med barnlitteratur, det är verkligen ingenting man lägger någon kraft på. Det är inte viktigt. Barn ska ha skolböcker, och det finns i massor. Räcker inte det?

Dagen innan vi ska åka hem får vi syn på en vitmålad container inte långt från hotellet där vi bor. Över containern sitter en skylt med texten ”Bibliotek – läsesal”. Men den verkar rätt övergiven och igenbommad både nu och när vi passerar den igen nästa dag. Och ingen finns i närheten som jag kan fråga. Och så är det dags att åka hem, utan några mer kunskaper om Benins största (?) barnboksförfattare. Förutom att hon inte verkar vara så väldigt stor i sitt eget hemland.

Och jag blir förstås väldigt sugen på att jobba vidare med detta, och lära mig mer om barns läsning tillgången till barnlitteratur i Afrika.