Gamla soffkuddar bättre än nya madrasser?
Vi packar inför flytt. Det innebär oundvikligen att vi också slänger saker. Och det är nog få saker som jag tycker är så svårt som detta med att slänga. Jag har en del hamster-påbrå i släkten, vilket säkert spelar in, men jag tror inte att det bara beror på det. Det handlar också om att jag är så nära bekant med fattigdom. Nej, inte för egen del. Jag har alltid haft vad jag behöver, mat på bordet, bra kläder att ta på mig och ett fint och välutrustat hem. Jag har aldrig lidit någon nöd. Men jag har sett fattigdom på nära håll. Och ibland blir det så påtagligt att vi lever i en skev och orättvis värld.
För några dagar sedan slängde vi en soffa. Den var verkligen gammal och ofräsch. Jag hade köpt den av en kompis, som hade köpt den av en annan kompis, och jag vet inte ens om denna person i sin tur hade köpt den ny. Det har varit en fantastisk soffa, men nu har den blivit utbytt mot Adrians, som är nyare och trevligare. Vi hade pratat om att köra ner den till sommarstugan, men nej. Den började gå sönder. Den luktade illa. Den hade gjort sitt. Vi packade alltså in den i bilen, körde den till återvinningsstationen och kastade den i ”osorterbart”, där den enligt informationen skulle återvinnas till fjärrvärme. So far, so good.
Ändå gör det ont i mig att tänka på att jag personligen känner så många människor som med glädje hade bytt ut sin madrass mot våra soffkuddar. Jag tänker på Claire, min självutnämnda mamma i Gamboula, som under vår resa i oktober 2017 klagade på att hennes madrass var så nedlegad att hon kände sängens träbotten rakt igenom den. Jag tänker på alla våra anställda i safariföretaget som hade en tjock madrass längst upp på listan över saker de ville skaffa när de tjänat lite extra pengar. En 20 cm tjock madrass, épaisseur 20, det fanns nästan något drömlikt över det uttrycket. Och fem år senare kastar jag 20 cm tjocka soffkuddar som hade funkat alldeles utmärkt att göra madrass av! Kuddar med skumgummi som håller formen mycket bättre än materialet i de madrasser vi köpte på torget i Bangui.
Å andra sidan – för det finns nästan alltid ett å andra sidan – känns det inte heller lätt eller rätt att ge bort sådant som jag själv inte längre tycker är användbart. Om jag tycker att något känns äckligt, ofräscht eller bara utslitet och fult, hur ska jag då kunna ge bort det som en gåva? Ge det till second hand eller till och med skänka bort det gratis till någon bättre behövande? Nej, den som är fattig tar vad hen får, men det är inte ett skäl att överösa den fattiga delen av världen med saker av låg kvalitet, saker som vi med större valfrihet har sorterat bort.
Ja, det är svårt att slänga saker. Men kan och vill jag inte längre ta hand om dem själv är det kanske ibland det enda rätta. De här frågorna brukar jag ställa mig själv när jag står med något som jag inte längre kan eller vill använda:
- Är saken/möbeln/plagget helt och rent? Skulle jag själv ha kunnat köpa något i detta skick på second hand?
- Går det att återanvända hela eller delar av saken/möbeln/plagget på egen hand? Har jag nytta av dessa återanvända produkter? (Det går tex alltid att göra trasor av gamla kläder, men hur mycket trasor kan jag använda?)
- Har saken/möbeln/plagget så stort affektionsvärde för mig att jag vill ha kvar det som minne?
Är svaret på alla tre frågorna nej, är det mest troliga att det är dags att lämna till återvinningsstationen.