Fredagskväll i Bangui
Det är fredagskväll, och lugnet har lagt sig över vårt hus i Bangui. Vill jag låta dramatisk skulle jag kunna säga att vi alla är hemma på grund av att det, till följd av konflikten, råder utegångsförbud i stan mellan åtta på kvällen och fem på morgonen. Men sanningen att säga hade vi nog varit hemma även utan utegångsförbud. Theo och Axel spenderar kvällen med att äta popcorn och titta på Disneys Bilar för ungefär tusende gången. Vi andra har suttit och pratat lite efter kvällsmaten, och nu har de flesta satt sig en stund framför sina datorer. (Ok… vissa av oss kanske faktiskt hade gått ut en stund om det varit möjligt, men själv är jag i alla fall ganska nöjd som det är…)
Idag på förmiddagen var jag och H ute en sväng på stan tillsammans med barnen. Vi gick inte långt, bara ett kvarter bort till affären för att köpa några saker. Jag frågade H hur det är med att gå ut, kan man göra det som tidigare? Under de få dagar jag spenderat här har jag konstaterat att människor ändå rör sig ute, går till sina jobb och går och handlar. H sa att så är det, man kan gå ut utan att hela tiden behöva vara orolig för sin säkerhet. Men samtidigt vet man att våldsamheter kan blossa upp nästan var som helst, när som helst, och därför låter man helst bli att vara ute om man inte måste. Det är liksom inte värt att gå ut bara för nöjes skull.
Under de dagar jag har varit här, har det hänt ett par gånger att vi fått höra att det är oroligt i någon del av stan, och att man därför inte bör bege sig dit. Men någon tydlig skottlossning har vi ännu inte hört, även om vi vet att det förekommit. Stämningen bland folk på gatan när vi gick till affären kändes mer spänd än vanligt. Inte lika många som tidigare som hälsade eller ropade efter oss och frågade om Theo och Axel är tvillingar. Men inte heller någon som var otrevlig eller hotfull. Idag på eftermiddagen cirkulerade en helikopter över stan, varv på varv. Sådant, tillsammans med den ständiga trafiken av små flygplan från Banguis flygplats, är det som från vårt perspektiv är den tydligaste påminnelsen om att saker inte riktigt är som vanligt.
Och ändå, mitt i allt som inte är som vanligt, fortsätter också det vanliga. Vi jobbar vidare med CAWA och Chinko Project, vi får besök av vänner och vi sitter på kvällen ute på verandan och pratar om sådant man brukar prata om. Och har fredagsmys med film och popcorn. Precis som vanligt.