Från bushen till storstan på några timmar

Efter en tredelad resa som först bestod av en biltur på en dryg timme, sedan en lika lång väntan på att piloterna och turisterna från Lango skulle komma till flygplatsen, och därefter en flygresa på knappt en och en halv timme, är vi nu tillbaka i Brazzaville. Vi lämnade Odzala i sin allra vackraste morgonskrud, med ett lätt dis över den böljande savannen och solglitter i grässtrånas daggdroppar. När vi kom till vid halv åtta på morgonen gick en buffel och betade i det nyklippta gräset alldeles intill flygfältet.

Att komma tillbaka till stan efter en tid i bushen är alltid lika spännande. Speciellt för barnen. Detta myller av människor, alla dessa intryck, alla varor att köpa, alla skyltar med fantastiska bilder… Jag minns när jag själv var barn och kom till Bangui efter månader, kanske till och med år, i Gamboula. Bangui, som inte ens kan kallas storstad. Likväl var vi fascinerade, jag och mina syskon. Bara detta att gå in i en affär som var större än vårt hus, och med varor uppradade på hylla efter hylla. En gång, minns jag tydligt, fick vi välja varsin chokladkaka på Bamag. Jag valde en med bitar av grön mintkross, som knastrade mellan tänderna ungefär som dajm. Sedan dess är mintchoklad för mig alltid förknippat med en alldeles särskild lyx.

Som vuxen har lite av den där fascinationen för staden släppt. Inte helt och hållet, jag kan fortfarande känna den där berusande känslan av oändlig valfrihet när jag går in i en välsorterad mataffär efter en tid i obygden. Men samtidigt smyger sig också irritationen på över alla beslut som därmed måste fattas. Vilken sorts flingor är godast? Och nyttigast? Varifrån kommer det här billiga köttet?

Och sedan är det köerna. Och trafiken. Och alla dessa gator som går kors och tvärs och som jag aldrig riktigt får ordning på i mitt huvud.

Men nu är vi i Brazzaville, vare sig vi vill eller inte. Så – deal with it. När vi ställt in våra väskor i sovrummet inne på Odzalas kontor, som är vår tillfälliga bostad, går vi ut för att handla lite mat. På vägen går vi förbi den där pizzerian, Chef David, som Erik pratat om. Ja… varför inte? Lika väl som att laga något själva. Vi kliver in. Det finns inga andra gäster där. Först tror jag inte att det är öppet, men det är det. Vi beställer två barnpizzor och en vuxenpizza. Servitören frågar om jag verkligen ska ha en vuxenpizza, och eftersom han ser så bekymrad ut bestämmer jag mig för en barnpizza istället. Vi beställer två cola. Efter en stund kommer servitören tillbaka och undrar om det går bra med en cola och en fanta istället. Det gör det. Vi får en balja vatten att tvätta händerna i, och sedan dricker vi läsk, pratar och väntar. Det är varmt, men inte outhärdligt. Fläkten fungerar inte och den fuktiga luften klistrar mot huden, men det är inte så illa att svetten rinner längs ryggraden. Vi tycker att vi har det ganska bra.

Efter en stund kommer pizzorna. Två barnpizzor, en till Theo och Axel att dela på, och en till mig. Först tänker jag protestera, men sedan inser jag att det är helt rätt beräknat. Alldeles lagom.

Vi äter upp, betalar och går vidare. Köper spaghetti och äppeljuice i en liten butik strax intill. Men sedan måste jag erkänna att jag kan Brazzaville alldeles för dåligt, och är alltför beroende av relativt lättlagad mat (som dessutom passar mjölk- och baljväxtallergiske Theo), för att kunna undvika stans enda riktiga ”supermarket”, Park n’ Shop. Så vi tar en taxi dit, irrar mellan hyllorna för att hitta det vi behöver, står i en lång kö och får till slut betala, och lyckas sedan förklara vägen tillbaka till Odzalas kontor för taxichauffören. Och nu är vi här. Medan Erik är kvar med bufflarna och de böljande savannerna. Jo, lite orättvist känns det faktiskt.