Förstärkning av #FOMAC, avväpning av #Seleka och en hjälpfond till #CAR

Som ni märker går bloggandet inte på högvarv, trots förra veckans inlägg om att jag är tillbaka. Jag måste säga att jag är glad och lite förvånad över att så pass många har frågat varför jag inte skriver och undrat om hur det går i CAR. Det ger en liten extra skjuts att ta tag i bloggandet igen. Anledningarna till att jag inte skrivit är många. Vårens ankomst, och med den ett nyvaknat trädgårdintresse (jag har ju för första gången i livet en egen liten trädgård!). Eriks ankomst, och med det en tendens att prata bort hela kvällar istället för att ägna dem åt läsande och skrivande (samt, i ärlighetens namn, en inte helt oväsentlig tid som får ägnas åt att städa då Erik halvt driver mig till vansinne med sina idéer om att vi måste röjaundanplockaiordningochsetillattdetgårattboidethärhuset – i den här familjen är det faktiskt pappan som är mest mån om att huset ska se snyggt och prydligt ut). Dessutom är vår safarisäsong över, vilket för mig innebär en hel del arbete med att knyta ihop, avsluta och förbereda troféexporten. Och sen är det ju så att när man väl har tagit en paus i uppdaterandet blir det allt svårare att komma tillbaka för varje dag som går, för ju längre man väntar, desto mer blir det att sammanfatta sedan sist. Således har alltså dagarna bara gått, och samtidigt som jag vet att jag inte behöver ursäkta mig och att jag inte har någon egentlig skyldighet att skriva, är det inte utan att jag skäms en aning. Här är den akuta krisen över och alla glömmer bort CAR – till och med jag.

Men nu så ska det sammanfattas så att jag kan gå vidare och följa händelserna igen.

När jag sist skrev hade EU just deklarerat att de tänkte ställa in sitt bistånd till CAR fram till dess att landet fått ordning på säkerheten. Det talades också en del om ett begynnande religionskrig. ECCAS hade beslutat att förstärka den fredsbevarande styrkan FOMAC i Bangui, genom att öka deras antal från 500 till 2000 soldater. Det beslutades dock inte om något tidsschema för när dessa skulle vara på plats, och ett stort problem var finansieringen av denna operation.

Erik, som spenderade en vecka i Bangui i slutet av april, säger att det under denna vecka kom en första förstärkning på 150 FOMAC-soldater, rekryterade från och betalade av Tchad. (Tyvärr hittar jag ingen skriftlig konfirmation på denna uppgift, men jag har ingen anledning att tvivla på den.) FOMAC organiserade efter denna förstärkning en omfattande avväpning av Seleka-trupper. Även fransk militär ska ha hjälpt till, men exakt på vilket sätt vet jag inte. Det hela ska ha gått till så att Seleka-fordon i Bangui stoppades av FOMAC, och soldaterna blev fråntagna sina vapen och uniformer och fick ett nummer, med hjälp av vilket de senare kunde registrera sig och välja om de ville bli integrerade i armén eller hjälpta tillbaka till ett civilt liv. Samtidigt samlades även vapen in bland Banguis civilbefolkning. Erik sa att i och med denna avväpning blev det avsevärt lugnare i Bangui, och skjutandet minskade markant. De soldater som valde att gå med i armen har börjat placeras ut på olika militärförläggningar i landet.

I början av maj hölls ytterligare ett ECCAS-toppmöte, denna gång i Brazzaville. Säkerhet och ekonomi stod på agendan, och man enades om att FOMAC-styrkan på 2000 man skulle finnas på plats i Bangui i slutet av maj och stanna under hela den 18 månader långa övergångsperioden. För att finansiera denna styrka, och återuppbyggnaden av RCA i stort, bildades en speciell fond till vilken grannländerna – de båda Kongorepublikerna, Tchad och Gabon – redan lämnat sina bidrag.

Liksom under de två förra ECCAS-toppmötena sedan statskuppen representerades CAR av premiärminister Tiangaye, men just nu reser Michel Djotodia själv runt för att besöka statscheferna i regionen och etablera relationer med dem.

Och hur blev det med religionsmotsättningarna? Inget kan förstås sägas med säkerhet, då en konflikt alltid har sin egen dynamik som förändras med tiden, men jag tycker i alla fall att det varit mycket mindre prat om detta de senaste veckorna och det verkar inte finnas någon tydlig konfliktlinje mellan kristna och muslimer. En kyrka i Bangui utsattes för raketbeskjutning i april, och då var det många som sa att detta är början på något mycket värre, men sedan dess har inga fler sådana allvarliga incidenter inträffat och det verkar som att det var en engångshändelse. Nog så illa ändå, givetvis, men ändå en engångshändelse.

Det får vara allt för ikväll. Nu är det uppdaterat. Jag försöker trotsa våren och arbetsplikterna och skriva igen imorgon.