Förhandlingarna tänkta att starta imorgon i Libreville – men blir de av?

Det är lite svårt just nu att få grepp om vad som händer. Det verkar som att det fortfarande planeras för att förhandlingar ska inledas imorgon i Libreville. Regeringsmakt, opposition och rebeller har alla presenterat grupper som ska delta. Även representanter för det civila samhället ska delta som observatörer. Alla ska de resa till Libreville imorgon enligt RFI. Så långt allt gott. Men samtidigt kommer rapporter om att Seleka eventuellt intagit ytterligare städer. Vad ska man tro? Jag vet inte. Håller alla tummar jag har och väntar och ser, tyvärr går det inte att göra så mycket annat härifrån.

På RFI finns en lång intervju med Louisa Lombard, en forskare i antropologi, som bland annat studerat just situationen i norra RCA. Intervjun på franska går att läsa här, men jag tycker att den är så bra så jag översätter den även med Google translate och fixar till den lite och lägger in den längst ner i det här inlägget. Louisas blogg ska också komma upp på en blogglista alldeles snart.

 

Centralafrika: “Hatet mot Bozize förenar Seleka”

RFI (översatt av mig med hjälp av google translate – jag ber om ursäkt för eventuella översättningsfel och dålig meningsbyggnad)

Louisa Lombard, forskare och specialist på Centralafrika, dit hon gjort flera resor sedan 2009, har publicerat en avhandling i antropologi från nordöstra CAR med titeln “Razziornas suveränitet i Centralafrikanska Republikens gränsland.” Hon svarar på frågor Sonia Rolley.

RFI: Har du blivit överraskad av rebelloffensiven under de senaste veckorna?

Louisa Lombard: Nej, jag kan inte säga att jag blivit förvånad över den senaste tidens händelser. När jag var i den nordöstra delen av landet, gjorde jag forskning om UFDR rebellerna (Union of demokratiska styrkorna för Unity). De berättade för mig att om regeringen inte uppfyllde de löften som gjordes under dialogerna i olika fredsavtal, skulle de ta till vapen, för att chocka regeringen och rikta det internationella samfundets uppmärksamhet mot deras situation.

Vad vi ser i landet är att det är att politiska löften har getts av regeringen till rebellerna, och dessa löften har övertygat rebellerna att lägga ner sina vapen. Senare har dessa löften inte uppfyllts. Så detta är en politik som kan fungera för ett par år, kanske, men det är inte hållbart i längden.

Ndélé, Sam-Ouandja, Tiringoulou och Kaga Bandoro, det är här du har bedrivit din forskning, och det var också de första städerna som intogs av rebellerna. Men kan man verkligen säga att rebellerna tagit dem från regeringsmakten?

Man behöver skilja lite mellan olika städer, eftersom i staden Tiringoulou till exempel finns det ingen regeringsnärvaro. Det kan vara en lärare i grundskolan. Men förutom det är det verkligen mycket, mycket liten statlig närvaro. Det var en stad som i princip redan tillhörde rebellgruppen UFDR. Så det var redan en rebellstad.

I Sam-Ouandja fanns en militär närvaro av den nationella regeringen, men samtidigt var det också en rebellstad redan. I alla dessa städer, kan vi säga att det finns en mycket, mycket svag statlig närvaro.

Det är sant att rebellerna kom i städerna, men på samma gång, det var inte en situation där det var en stark regeringsnärvaro som rebellerna behövde besegra. Den nationella regeringen gör mycket lite för denna region.

Du skriver att i vissa regioner i Centralafrika har någon post inte delats ut sedan mitten av sjuttiotalet. Hur fungerar det att förflytta sig i gränsregionen mellan Centralafrikanska Republiken, Sudan och Tchad?

Det är mycket, mycket svårt för människor att förflygga sig i denna region, eftersom det nästan inte finns några vägar. Det är ingen slump att detta uppror vi nu ser startade i december. Detta beror på att det är början av torrtiden. Och under regnperioden, som varar från juni till november, ungefär, är vägarna är inte framkomliga till Bangui. Det är mycket, mycket svårt för dessa människor att resa i landet under halva året. Detta är verkligen ett område som försummas av staten. Det finns mycket få människor som bor i området, det är sant. Samtidigt har dessa människor övergivits av regeringen.

Detta är delvis ett geografiskt problem, men ända sedan kolonisaltiden är detta område ganska isolerat från de omgivande länderna, både Sudan, Tchad och Centralafrikanska republiken. Du har också undersökt det koloniala arkivet i Aix-en-Provence. Och faktiskt, har du hittat en fransk militär officiell text, som precis före slutet av kolonialtiden, sade att han var misstänksam mot detta område. Att det var en “människoätande område”, och ytterst svårt att administrera. Så om det är svårt att administrera denna zon är kanske inte bara fel på Bangui?

Du har helt rätt. Den geografiska aspekten är mycket viktig. Det måste sägas, eftersom det, som jag redan nämnt, är ett område där det finns mycket få människor, mycket få människor, och det är mycket, mycket stort! Hela regionen i nordöstra Centralafrikanska Republiken är ungefär lika stor som Portugal. Detta ger kanske en uppfattning om att det är svårt att administrera ett område som är lika stort som Portugal, men med kanske färre än 100 000 personer i området och med en geografi och extremt svåra att penetrera, bara tät bush.

Hur var säkerhetssituationen i norra Centralafrikanska Republiken innan krisen, och vilka stora förändringar du har sett sedan början av din forskning?

Jag började forska i området under 2009. Vi kan säga att under denna period var det lite kris. På sjuttiotalet, till exempel, och även i början av åttiotalet, vad människor fruktade då var attackerna av lejon, elefanter och andra vilda djur. Från åttiotalet började det cirkulera vapen i området, i anslutning till krigen i Tchad, till exempel, och även i Sudan. Samtidigt, säger folk att de övergavs av regeringen i Bangui, det har blivit värre under de senaste två decennierna.

Vilka typer av väpnade grupper kan återfinnas i denna region, som ju också till stor del bygger upp Seleka idag?

Kan nämnas t ex UFDR, som är från Tiringoulou och Sam-Ouandja, och andra städer i norra delen av landet. Det finns också APRD, som är Kaga Bandoro, och flera andra städer som ligger till nordvästra delen av landet, så den andra sidan lite. Och det finns också CPJP, vilket var norr om Ndélé.

Dessa är de tre grupper som är mest populära. Alla dessa grupper kan man säga är en utveckling av lokala medborgargarden, som finns överallt i landet.

Men är det så att rebellgrupper, som du säger, mer eller mindre organiserat och administrerade dessa områden egentligen? De ersatte regeringen lite?

Ja, de har till viss del ersatt de statliga. Till exempel Tiringoulu, det var en liten stad med kanske 2000 personer. Det finns poliser som kommer från UFDR. Och det finns andra tjänstemän som är rebellofficierer, som inte får något lön från regeringen, men tagit dessa positioner ändå.

Detta här nya upproret uppges bero på att fredsavtal som undertecknats av olika väpnade grupper och regeringen misslyckats. Hur förklarar du detta misslyckande?

Ett skäl är att vi verkligen inte ser någon vilja hos regeringen och även andra ledare av väpnade grupper som deltog i styrgruppen för DDR (Désarmement, Démobilisation, Réinsertion – nedrustning, demobilisering, återintegrering).

Samtidigt kan vi konstatera att förväntningarna hos rebellerna inte varit realistiska heller. De förvänta sig alla att få positioner i armén eller enorma summor pengar. Redan från början kunde man se att det fanns stora problem.

Till exempel DDR fungerade till viss del i de nordvästra av landet, där man kan röra sig lite bättre och där säkerhetssituationen är bättre. Men i nordost, varifrån Selekaupproret kommer var säkerhetsläget mycket svår. Detta innebar att människor som skulle leda DDR inte kunde röra sig som de ville i området. Även om det hade varit mer goodwill från styrgruppen att starta detta program i nordost, det fanns också begränsningar, inte bara geografiskt utan också säkerhetsmässiga, vilket gjorde projektet orealistiskt.

Vi återgår till Selekaupproret. Vilka olika grupper består Seleka av?

Trupperna är de människor som jag träffade när jag gjorde forskning på området 2009-2010. Och är, för det mesta, människor i regionen. Vi har också hört rykten om förekomsten av rebeller från Tchad och Sudan, som skulle vara en del av dessa trupper, men jag har inte kunnat kontrollera om så är fallet.

Problemet för människorna i den här regionen, är att när de reser till till Bangui, ses de som utlänningar. Man säger att de inte är centralafrikaner, utan tchadier eller sudaneser. Och detta är människor som är födda i Centralafrikanska republiken och som faktiskt är centralafrikaner. Och de reser till Tchad eller Sudan, är de även där utlänningar. De är lite, som sagt, övergivna, glömda av myndigheterna i de olika huvudstäderna i regionen.

Selekas talespersoner, till exempel, är människor som är i Paris, Frankrike, som har förbindelser med viktiga politiska familjer i Centralafrikanska republiken.

Förhållandet mellan talespersoner och trupper på marken är ofta komplicerat, eftersom de som förhandlar för gruppen inte har varit i fält och träffat dem som strider.

Det är alltså så det ser ut för koalitionen Seleka idag?

Utirån vad jag kan se, ja, jag tror det är så.

Det talas ofta om sammandrabbningarna mellan de etniska grupperna Goula och Runga. Inom Seleka finns dessa två grupper. Hur är relationerna mellan de två?

Goula och Runga är etniska grupper som lever sida vid sida i den nordöstra delen av landet. Dessa är grupper som har en viss misstro sig emellan. Samtidigt har de också samarbetat. Konflikterna mellan de två grupperna inte så väldigt långvariga.

Detta förvånar mig inte att de nu har beslutat att tillsammans visa sin styrka regeringen. Redan 2010 sades det att det kan finnas en möjlighet för samarbete mellan dessa grupper, eftersom man såg att vare sig Goula eller Runga ensamma var starka nog att verkligen ställa sig upp mot regeringen. Men om de arbetade tillsammans, skulle de kanske lyckas göra en inverkan, som de sade att de ville göra.

För att förenkla lite: Goula tenderar att tillhöra UFDR och Rungas är oftast CPJP?

Ja.

Tror du att Seleka är en stark koalition?

Det finns delar som är starka och kanske andra som är lite svagare, eftersom det finns olika faktorer, olika historia och olika krav. Men jag tror att för de flesta medlemmar i koalitionen, är en viktig faktor som förenar dem hatet mot Bozize. Så detta hat mot Bozize binder dem alla tillsammans, och gör koalitionen starkare än vad den skulle ha varit om det inte fanns här gemensamma målet.

Hur tror du att den nuvarande krisen kan lösas? Tror du detta uppror kommer att nå till Bangui? Är förhandlingar verkligen möjligt?

Jag tror förhandlingar är möjliga. Men det blir inte enkelt. Bozize kommer att behöva göra eftergifter som är större än dem hittills erbjudit.

Men gäller inte detsamma även för rebellerna, för när ni talar om den misslyckande DDR-politiken, sa du att rebellerna också hade en orealistisk bild av vad de skulle kunna uppnå på bekostnad av Bangui? Är det inte så att både regeringen och rebellerna måste vara lite mer realistiska?

Ja, det är sant. Rebellerna förväntar sig att få makten, eller, om de inte får det, att de får pengar och positioner i regeringen. Och det är inte heller särskilt realistiskt. Förhandlingarna kommer att bli mycket känsliga och svåra också. Det finns ingen garanti för att de kommer att lyckas.

Under de senaste tio åren har det vuxit fram en attityd i landet, där människor tror att ta till vapen är ett sätt att hitta möjligheter att växa. Detta är inte en attityd som lätt kan förändras genom förhandlingar. För att åstadkomma en förändring, kommer styrelseformen i Bangui att behöva förändras dramatiskt, den måste bli mer öppen och inkluderande. Det är inte något som en förhandling kan säkerställa och genomföra. Men detta är något som man kan hoppas på för det centralafrikanska folket, som verkligen lidit mycket under de senaste åren.