Fler lokala våldsamheter i CAR, och FN överväger att stötta den fredsbevarande styrkan på plats
Sist jag skrev om konflikten i CAR var det för att kommentera oroligheterna i ex-presidentens Bozizés hemstad Bangassou för en månad sedan. Bangassou är nu lugnare igen, men sedan dess har en del liknande incidenter inträffat – den största och mest omtalade är den i Garga i nordöst – och i internationella media har ordet “religionskonflikt” återigen börjat höras starkare.
Även om man ganska tydligt kan definiera parterna i den senaste månadens våldsamheter som “kristna” mot “muslimer”, och trots att röster höjts på allt högre nivå om att en explosion av religiöst våld kan vara i antågande, skulle jag i detta läge vilja understryka det jag skrivit tidigare, nämligen att religiösa skiljelinjer i CAR i mångt och mycket överlappar med etniska och till viss del även regionala skiljelinjer. Därför tycker jag fortfarande att man som utomstående bör vara mycket försiktig med att “välja sida” utifrån sin egen religionstillhörighet eller preferens. Oavsett vilka övergrepp ex-Seleka gör sig skyldiga till, kan de inte jämföras med de islamister som försökte ta över Mali och införde sharialagar i de städer de erövrat. Det är inte detta som konflikten i CAR handlar om! Därför bör det inte heller vara självklart att västvärlden ställer sig på de “kristnas” sida i någon sorts kamp mot islamistisk terrorism.
Det är lätt att tänka att de som har makten i landet är de som de som förtrycker och begår övergrepp. Riktigt så enkelt är det inte heller. Många av den senaste månadens övergrepp av ex-Seleka i CAR har inte varit oprovocerade. I flera fall är det etniska grupper som står nära Bozizé, som börjat med att begå övergrepp mot den muslimska minoritetsbefolkningen. Ex-Selekarebeller har reagerat på detta med våld och övergrepp mot kristna eller icke-muslimska civila. Med detta vill jag inte på något sätt försvara de före detta rebellerna! Vad jag vill är att nyansera den ensidiga bilden som presenteras i de flesta media, där den nya ledningen svartmålas och CAR beskrivs som ett laglöst land på randen av religionskrig, “somalisering” och totalt sönderfall på grund av att lokala krigsherrar, som inte effektivt kontrolleras av den nye presidenten Djotodia. Men jag har sagt det förut: Bozizé upprätthöll inte heller någon effektiv kontroll. Även under Bozizé brändes byar och dödades människor. Och under Bozizé var muslimer diskriminerade. Det var inte direkt så att CAR innan kuppen var ett välfungerande land och att det var Djotodia och Seleka som kom med alla problem. Om man vänder och vrider lite på det hela kan man också se att vad Djotodia försöker (eller i alla fall borde försöka) göra är att upprätta någon sorts fungerande statsmakt på ställen som länge mer eller mindre har skött sig själva i någon sorts “organiserad anarki”. Att detta innebär en del våldsamheter är kanske inte förvånande. Förändringar leder till osäkerhet. Osäkerhet och oenighet om vilken typ av förändring man vill ha, tillsammans med uppenbara skiljelinjer mellan olika grupper, är en ypperlig grogrund för konflikter.
Men oavsett vad man nu tycker om medias beskrivning av CAR som ett land som står på randen till sönderfall eller en explosion av våld, kanske man ändå måste medge att denna beskrivning har bidragit till att få upp omvärldens ögon för situationen. I torsdags, den 10 oktober, antog FN:s säkerhetsråd en resolution (Resolution 2121, 2013) som underströk vikten av att CAR:s övergångsregering får ordning på läget och börjar förbereda för de val som utlovats inom 18 månader efter kuppen. Resolutionen gav också starkt stöd till Afrikanska Unionens fredsbevarande styrka i RCA, MISCA, och uppmanade generalsekreteraren Ban Ki-Moon att undersöka möjligheterna att stötta denna insats.
Det är Frankrike, under ledning av utrikesminister Laurent Fabius, som varit drivande i att FN:s säkerhetsråd ska ta upp frågan om CAR igen. Bara några dagar efter att resolutionen antagits besökte Fabius Bangui för att bland annat träffa Djotodia. Under sitt besök talade han om att skicka fler franska trupper för att genom FN stötta MISCA. Beskedet togs emot med glädje av många i Bangui, men helt okontroversiellt är det inte. Frankrike har en lång historia av inblandning i CAR:s konflikter, och som en fransk diplomat i Bangui uttryckte det så har denna inblandning inte alltid varit “helt lysande”. Att arbeta genom FN och MISCA kan vara ett bra steg för att inte bli för personligt inblandade.
Men hur ser det då ut i ett mer lokalt perspektiv? Är CAR verkligen på väg mot en explosion av religiöst våld? Är behovet av en fredsbevarande styrka större nu än tidigare på grund av de senaste veckornas händelser? Det enkla svaret på det är att jag inte vet. Det är helt klart så att övergrepp har begåtts och fortfarande begås, och det finns självklart ett behov av att få ett slut på dessa våldsamheter. Men samtidigt hör vi från många platser i landet, som inte är direkt drabbade av våldet, att det faktiskt är ganska lungt och att mycket har börjat fungera igen. De flesta skolor har i alla fall försökt att komma igång efter sommaren. Bilar kan köra på vägarna, både i Bangui och i många övriga delar av landet, utan att bli beslagtagna eller förstörda. Många utlänningar har kommit tillbaka. I Bangui jobbar vi med att starta upp säsongen. Vi rör oss i stan (ja, inte jag eftersom jag är i Sverige, men de som är där…). Det går att träffa tjänstemän på deras kontor och få papper gjorda. Och det finns elektricitet dygnet runt, med bara enstaka strömavbrott. Inte, som tidigare, strömavbrott mellan 18 och 24 (eller ännu längre) varje natt. Bara en sån sak…
Några artiklar i Jeune Afrique om FN-resolutionen och Fabius besök i Bangui: