Fiskdamm i Örebro och i Bangui

I eftermiddag var det äntligen dags för den rätt nyblivne femåringen i huset att ha barnkalas med inbjudna kompisar. Temat var Ninja Turtles, och min syster gjorde en strålande insats som Splinter, som ledde de tio små turtlarna på ett uppdrag för att rädda vattnet i stan från att bli förgiftat! Det blev mycket stoj, spring, skratt och socker och jag hoppas att alla hade roligt! Födelsedagsbarnet var åtminstone mycket nöjt med det hela, och med fina presenter. (Tack!!)

Det blev tyvärr inga kort knäppta på kalaset men här efterfestar Lillebror och Storebror Nalle…

Kalaset avslutades så klart med fiskdamm i sedvanlig ordning. Varje gång jag förbereder en fiskdamm går tankarna tillbaka till Theos fyraårskalas på Bangui Plage, restaurangen vid floden i Bangui…

När Theo fyllde fyra hade vi fortfarande någon tanke på att vi kanske skulle komma att vistas i Bangui en del under de kommande åren. Vi ville därför göra vad vi kunde för att knyta lite kontakter med andra barn, och fyraårsdagen var ju ett ypperligt tillfälle. Jag pratade med Huberte, som då var barnflicka, om möjligheten att bjuda in några barn till kollegor eller andra som kunde vara i Theos och Axels ålder, och så satte vi igång med planerna. Vi beställde mat på Bangui Plage, bakade tårtor och köpte in godis till fiskdammens godispåsar.

Det var bara det att jag och Huberte hade missförstått varandra en aning angående antalet gäster. Jag hade tänkt ett 10-tal. Hon hade uppfattat det som att “ju större dess bättre” och kom glad och berättade för mig någon dag innan kalaset skulle äga rum att hon hade bjudit in alla sina grannbarn. De ville gärna komma, de hade bara lite problem att förflytta sig så långt, så kunde jag kanske betala en taxi för att åka och hämta dem..?

Det var redan för sent att backa, så efter att jag så snällt jag kunde sagt att det räckte med inbjudna efter detta, var det bara att växla upp. Beställa mer mat och plats på Bangui Plage. Köpa mer godis. Och så, några timmar innan kalaset skulle börja, sitta och fylla femtio fiskdammspåsar. (Jo, för man kunde ju inte vara helt säker på att det skulle stanna vid 40 barn.) Vi poppade popcorn för att få lite utfyllnadsmaterial. Sedan portionerade vi ut kex och färgglada karameller med papper. När vi var klara knöt vi ihop påsarna, de fyllde en hel kartong.

Till Bangui Plage kom barnen finklädda och lite tystlåtna. Men de tinade snart upp när de började leka i lekparken intill restaurangen. Sedan var det mat, ris och kyckling vid ett långbord med vit duk. Och saft till alla. Och så var det då dags för fiskdammen. Vi hade riggat upp den vid staketet som skiljde restaurangens gård från den branta slänten ned mot floden. Huberte stod vid metspöt och förklarade hur det gick till. Jag satt på baksidan och skickade upp påse efter påse. Intill mig på slänten stod några riktiga fiskare och skrattade.

Det blev ett lyckat kalas. Tyvärr ingen början på någon direkt vänskap mellan Theo och några av gästerna, eftersom vi sedan dess inte tillbringat mycket tid alls i Bangui, men i alla fall ett minne för livet.