Exit strategy eller ”En enda kropp”?

I biståndssammanhang talas det ibland om exit strategies, eller utträdesstrategier på ren svenska. Vad det handlar om är att man ska ha en strategi för att avsluta sitt engagemang i ett projekt, att man inte ska göra sig själv oumbärlig utan att insatsen efter en tid antingen ska kunna avslutas på ett bra sätt, eller drivas vidare av lokalbefolkningen och i bästa fall också generera inkomst för att täcka sina kostnader.

I många fall är det en bra inställning, att jobba för att inte “bygga fast” någon i biståndsbehov. Som någon så klokt uttryckt det: “Det är bättre att lära människor att simma än att dela ut flytvästar”.

En bild som jag länge hade uppsatt på väggen i badrummet. Jag tror att den är urklippt från biståndsorganisationen Diakonias tidning Dela Med, någon gång i början/mitten av 2000-talet. Upphovsmannen är, som framgår uppe i höger hörn, Ulf Frödin.

Men efter samtal under de senaste dagarna med min mamma och pappa, som ju tillbringade jul och nyår i Gamboula i CAR, har jag börjat fundera lite på det riktiga i att alltid sikta mot att göra sig överflödig i ett biståndsprojekt. Åtminstone när det gäller bistånd på kristen grund.

Ett viktigt budskap inom kristendomen är att alla som tror är “en enda kropp”. De orden upprepas varje gång vi firar nattvard, och vi pratar ofta om att denna gemenskap innefattar den världsvida kyrkan. Det finns något som binder oss alla samman. Och om detta nu är vår övertygelse, att vi är en kropp, en stor familj, hur kan vi då samtidigt medvetet arbeta för att göra vissa delar av kroppen överflödiga?

Det får bli kvällens tanke att fundera på under denna Thursday in Black.