Examensintyg och publicerad uppsats

I fredags ramlade de äntligen in i mejlkorgen: först mitt examensbevis och strax därpå en bekräftelse på att min kandidatuppsats nu är publicerad och sökbar på DiVA. Nu har jag alltså en filosofie kandidatexamen med franska som huvudämne, och en uppsats med rubriken L’héritage de la négritude dans quatre livres pour la jeunesse de l’auteure centrafricaine Adrienne Yabouza (Arvet från negritude-rörelsen i fyra barnböcker av den centralafrikanska författaren Adrienne Yabouza). Jag känner mig så nöjd med mig själv! Uppsatsen är förstås lite svårtillgänglig för dem bland er som inte läser franska. Jag hade en idé om att översätta den till svenska för att fler skulle kunna läsa den, men inser att det kanske ändå inte är jättemånga som sätter sig och läser 25 sidor uppsatstext. Däremot kommer säkert en del av de saker jag skrivit om att dyka upp här på bloggen, som detta med krigsskildringar i barnlitteratur till exempel, som jag tidigare skrivit mycket kort om här.

En kandidatexamen innebär att jag nu är behörig att söka till översättarutbildningen på Linnéuniversitetet, en halvtidsutbildning på två år. Och jag har sökt, men lutar åt att vänta till nästa höst innan jag börjar plugga igen. Dels för att jag inte är så sugen på mer plugg just nu, men framför allt för att det, om allt går bra, ska komma en liten ny människa till vår familj om bara några veckor. Ja, vi väntar alltså barn, och det är beräknat den 22 maj, så det är snart! Och om jag ska göra något annorlunda den här gången mot tidigare gånger jag fått barn, så är det detta: jag ska ta vara på tiden! Jag vet, jag vet… när man är mitt i vaknätter och slit med en liten bebis så känns det inte alltid som att man vill stanna tiden och njuuuuuta. Men i efterhand är ändå den där tiden ganska kort. Jag kan se det nu. Och jag tänker göra det bästa av den tiden. Sen har jag förhoppningsvis mycket kvar av livet ändå som jag kan ägna åt översättarutbildning och jobb och annat.

Det känns ändå väldigt bra att ha blivit klar med den här länge efterlängtade examen innan det är dags för mammaledighet. I mitt examensbevis kan man tydligt se att utbildningen varit en minst sagt utdragen process. Den började redan 2005 med A-kursen i franska, då vid Örebro universitet. Sedan läste jag fred, konflikt och utveckling, delvis på distans, vid Uppsala universitet under några terminer 2013-2014, och nu det senaste året har jag avslutat med två kurser i franska och en i svenska språket vid Linnéuniversitetet. När jag var sådär 17-18 år tänkte jag, som säkert många andra också gör, att jag behövde bestämma mig väldigt snart för hur jag ville att livet framöver skulle se ut. Jag såg framför mig hur jag behövde skaffa mig en utbildning, ett jobb, ett eget hem och en familj, och hur livet därefter skulle vara ganska statiskt. En lång raksträcka av jobb och familjeliv fram till pensionen. Nu är jag 35 och börjar förstå mer och mer att den där raksträckan inte kommer att finnas. Jag hade inte bara några år på mig att utforma ett liv som jag ville ha det. Det är snarare en process som pågår hela tiden.