Ett sista regn

Det kommer ett regn – det brukar alltid komma ett i december, som om regntiden ville ta ett sista farväl. Under några dagar innan känner vi hur det liksom hänger i luften. Himlen är vit till långt in på förmiddagarna, och de senaste veckornas nattkyla ersätts av mildare väder. Så en eftermiddag glider mörka moln upp i öster. Trots att vi sett tecknen är vi inte riktigt förberedda när de första dropparna faller. Vi springer runt för att rädda saker som ligger ute under bar himmel. Sedan vräker det plötsligt ner, och jag och Theo blir under någon timme isolerade från omvärlden, ensamma i vårt hus.
Efter regnet ändrar vädret karaktär, inte mycket men ändå fullt märkbart. Torrtiden, som redan tidigare annonserat sin ankomst, blir nu än mer påtaglig. Dagarna är varma. Inte på ett obehagligt sätt, inte så att man svettas eftersom luften inte är fuktig, men det ångar uppenbarligen vätska från kroppen, för man dricker utan problem en liter vatten till varje måltid, även om man, som jag, inte kroppsarbetar särskilt hårt. Kvällarna och nätterna är till motsats kalla. Temperaturen sjunker till runt tio grader, och vi går i fleecetröja och kryper långt ned under täckena när vi ska sova. Luften är torr. Jag tvättar kläder och hänger dem på tork utomhus på kvällen, och morgonen därpå har de redan torkat. Läppar flagnar och ögon svider. Små små flugor letar efter vätska i ögonvrår och i de lite fuktiga mellanrummen mellan fingrar och tår.

Himlen täcks av ett gulvitt dis. Det är harmattanvinden som blåser ned ökensand från Sahara. Vinden är välkommen. När gräset torkat är det bara den vi väntar på innan vi kan börja bränna. Så börjar rök stiga upp i olika väderstreck, och det regnar sotflagor som vi som barn brukade kalla för afrikansk snö. Att bränna det torra gräset är en nödvändighet för att nya strån ska kunna börja spira och ge mat till djuren som lever här. På andra håll i landet har det gjorts försök där man aktivt hindrar vissa områden från att brinna, för att ”låta naturen ha sin gång”. Försöken har slutat i fiasko: områdena har dött, endast blivit till en tovig härva av brunt, torkat gräs som ingen kan leva av, och djuren har gett sig av för att söka föda någon annan stans. Det ligger nära till hands att fråga sig hur det fungerade innan människan kom hit och tog med sig elden. Hur kunde livet gå vidare när ingen rensade bort det gamla för att ge plats åt det nya? Det finns två teorier. Den ena är att det torra gräset till slut fattar eld i alla fall, även om ingen människa finns där och slänger in brinnande tändstickor i havet av brungula strån. Det är så lättantänt att det nästan inte behövs någonting för att elden ska ta sig. En riktigt solhet sten eller två torra grenar som gnuggas mot varandra av vinden kan vara nog. Den andra teorin är att hela det här ekosystemet, som är i behov av en årlig gräsbrand för att kunna leva vidare, är ett resultat av mänsklig närvaro. Idag är vårt jaktområde öde, men i en avlägsen tid kan det ha bott människor här som praktiserade svedjebruk, vilket ledde till att de växter som klarade branden kom att öka i antal och till slut helt dominera. Själv är jag mest benägen att sluta mig till den senare teorin. Att de folktomma områdena i östra RCA en gång varit bebodda råder det egentligen inga tvivel om. Det händer att vi, när vi är ute och jagar, hittar spår efter tidigare civilisationer: krukskärvor, en husgrund, ett armband av järn. Vilka var de människor som en gång bodde här? Hur många var de, hur levde de, och vad var det som gjorde att de lämnade? Hur lyder början på den historia som vi nu, under några korta år, har förmånen att skriva vidare på?