Ett glas vatten och tacksamheten

Varje kväll när jag lagt barnen kommer Axel på: ”Mamma jag är törstig!” Det har alltid retat mig och jag har tjatat och tjatat: ”Kom ihåg nu att dricka INNAN du går och lägger dig!”

Men idag slog det mig att den där irritationen har försvunnit de sista veckorna, och ersatts med en tacksamhet. I ett globalt perspektiv är jag så lyckligt lottad som bara kan gå ut i köket, ta ett glas ur skåpet, sätta på kranen och fylla det med rent, kallt vatten. Se min femåring dricka i stora klunkar, och därefter lägga sig ner på kudden, otörstig. Det finns många mammor i världen som inte kan tillgodo se ens den här sortens grundläggande behov. Det finns ännu fler som kanske kan, men som måste jobba mycket hårdare än jag för det där glaset med vatten.

Jag har testat, i små glimtar, att leva en annan typ av liv. Jag vet hur det är att somna törstig. Att erbjuda den sista slurken rent vatten till sitt barn när det bränner av törst i ens egen hals. För mig har dessa prövningar aldrig varat särskilt länge. För andra är det vardag.

Man kan inte jämföra problem eller sorger. Alla i världen har sin beskärda del av motgångar, och jag kan inte ignorera det som är jobbigt i mitt liv bara för att det finns andra som har det värre. Men jag tänker att vi alla nog mår bra av att ibland öva oss i tacksamhet över det vi faktiskt har. Saker som är så självklara för oss att vi inte ens tänker på det. Som att kunna ge barnen vatten när de ber om det.