En vanlig dag – del 2: Kocho

I september, när vi fortfarande var kvar i Berberati, skrev jag ”En vanlig dag – del 1”, om hur en helt vanlig dag kunde se ut i Berberati. Tanken var sedan att det skulle komma en ”del 2” om vardagen i Bangui och en ”del 3” om vardagen i Kocho. Men eftersom alla dagar är så olika har det har inte varit helt lätt att sätta sig ner och sammanfatta hur en vanlig dag ser ut. Dock har jag hela tiden haft det i bakhuvudet: har jag skrivit en ”del 1” så borde ju den åtminstone följas av en ”del 2”. Här kommer den nu alltså, en
beskrivning av hur en dag i Kocho kan se ut för mig:

Jag och Theo vaknar någon gång mellan fem och sex. Det är rena sovmorgonen om man jämför med de flesta andra. Jägarna brukar vakna vid fyra eller halv fem, för att kunna möta gryningen ute i bushen. De tidiga morgontimmarna är viktiga för jakten eftersom det oftast är då man hittar färska spår att följa. När jag och Theo äter frukost vid sex- halv sju-tiden har jägarna alltså sedan länge lämnat campen. Frukosten består för Theos del av en stor tallrik havregrynsgröt och ett par brödskivor med jordnötssmör. Själv håller jag mig till en kopp kaffe eller varm choklad och några skivor bröd. Efter tandborstning lämnar jag Theo till någon av killarna i köket. ”Barnpojken” Georges är nämligen sjuk och har varit i Bakouma sedan en månad tillbaka. Det är tråkigt, men som tur är så är det inte svårt att hitta frivilliga barnvakter. Theo är allas lille maskot. Nu är dessutom farmor här, och hon spenderar mer än gärna många timmar varje dag med det hittills enda barnbarnet.

Själv sätter jag igång med att organisera dagens arbete. Jag letar reda på Housseini, som är arbetsledare för alla som arbetar med bilar, husbyggen, väghuggande och liknande, för att gå igenom med honom vad som behöver göras under dagen. Kanske är det ett tak som läcker, några extra stolar som behöver byggas, ett golv som behöver målas om eller en bil som behöver en genomgång innan den skickas ut till Bakouma för att köpa maniok. (Om Erik är hemma och inte jagar är detta hans arbete, men när han inte har tid och möjlighet är det jag som gör det.)

När jag och Housseini är färdiga går jag vidare till köket. Saint, kocken, presenterar dagens meny och jag har för det mesta inga invändningar. Vi pratar lite om vad mer som behöver göras i köket och campen. Kanske ska någon kund komma tillbaka från fly camp, kanske behöver det göras en lista på beställningar att skicka till Bangui. Varje gång som det kommer kunder med flyg från Bangui skickas nämligen också färskvaror: smör, ost, ägg, frukt, grönsaker, osv, men för att detta ska fungera måste vi förstås tala om vad vi behöver.

Så lämnar jag köket och går till kontoret, för att ta tag i mina egna arbetsuppgifter. De första timmarnas arbete går ofta till att läsa och svara på mejl, från kunder, försäljningsagenter och andra. Sedan kan det handla om bokföring, upprättande av nya arbetskontrakt eller kanske löneutbetalningar (som egentligen ska skötas av den personalansvarige, men han har visat sig vara ganska dålig på matte, så jag behöver hjälpa honom att räkna ut semesterersättning, 3-procentiga OCSS-avdrag, osv). Någon gång mellan nio
och tio kommer Theo. Han har då ätit mellanmål, och det är dags för en liten sovstund innan maten. Jag lägger honom och han brukar somna ganska fort. Sedan fortsätter jag arbeta fram till tolvtiden, då det är dags för lunch. Ibland kommer jägarna hem mitt på dagen, och då får jag och Theo sällskap vid matbordet, ibland har de med sig matsäck och äter ute i bushen. Oavsett vilket är lunchen ett skönt avbrott då man får ta det lite lugnt under dagens varmaste timmar.

Efter maten återstår ett par timmars arbete innan det är dags att börja göra sig i ordning inför kvällen. När det mörknar, runt halv sex, får Theo bada och äta kvällsmat så att vi hinner lägga honom innan det är dags för middag med kunderna. Jägarna brukar komma hem någon gång i skymningen, med eller
utan jaktbyte. Efter en välbehövlig dusch samlas alla i baren för en drink och lite tilltugg. Två lägereldar hjälper till att skapa rätt stämning, en alldeles utanför taket som täcker baren och matbordet, och en andra ute på klipporna i floden. Middagen brukar serveras runt klockan åtta. Det är alltid trerätters, med vin om gästerna vill ha det (vilket de flesta vill), och, för att göra bilden av den afrikanska safarin komplett: servitörer i vit skjorta och bakgrundsmusik bestående av en brusande flod och kväkande
grodor.

Framåt halv tio brukar maten vara uppäten, och en efter en tackar för sig och går till sängs. På vägen hem till mig passerar jag genom köket, tackar kocken och de övriga för kvällen och ger eventuellt någon kommentar om vad som kan förbättras till nästa gång. Väl hemma tackar jag också Doungouss, som suttit och vaktat Theo medan vi ätit. Doungouss går hem till sig och jag och Erik går och lägger oss. Om vi låter bli att tända lampan i sovrummet brukar vi klara oss utan att få in alltför mycket flygande nattdjur, och kan då låta bli att stänga in oss under det varma myggnätet. Ibland hörs slamrande utifrån verkstaden om någon av jaktbilarna behöver repareras, men för det mesta somnar vi till ljudet av kväkande grodor, spelande syrsor och enstaka ylanden från hyenor. Någon gång under natten kommer Theo att vakna och vara kissnödig, men fram till dess är det bara att sova. God natt.