En vanlig dag – del 1: Berberati

Som det säkert har framgått av tidigare inlägg befinner vi oss alltså i Berberati nu, i västra RCA. Det var här som Erik växte upp, och det var också här som vi båda gick i skolan. Berberati ligger långt från vår safaricamp, faktiskt i andra änden av landet, men anledningen till att vi ändå befinner oss här är att vi har tillgång till den verkstad som en gång var Eriks pappas. Han hade ett brunnsborrningsföretag, som han sedan gav bort till en amerikansk NGO, men enligt avtalet ska vi få fortsätta använda verkstaden när vi behöver.  Alltså är vi här i en dryg månad för att gå igenom alla våra bilar, innan det bär av österut.

Själv håller jag inte till särskilt mycket i verkstaden. Istället passar jag på att skriva kontrakt, ordna med inköpslistor och sådana grejer. Men låt oss ta det hela från början. Så här kan en vanlig dag i Berberati se ut:

Vi vaknar för det mesta vid femtiden på morgonen. Om inte böneutroparen väcker oss så gör Theo det. RCA är officiellt ett kristet land, men speciellt här i Berberati finns många muslimer, och böneutropen blir således en del av dygnsrytmen. Klockan sex ungefär äter vi frukost, bestående av hemmagjord yoghurt, te och vitt bröd med jordnötssmör och/eller marmelad. Lite ost har vi också, som vi köpt med från Yaounde. Det går inte att få tag på här, så det är lite av en lyxvara, men vi brukar alltid köpa lite när vi är i Yaounde eller Bangui. Detsamma gäller smör, grädde och ägg. Just ägg är lite konstigt, det finns ju hönor här, men ingen säljer lokala ägg.

Vid sjutiden dyker de tre som arbetar i köket upp: Elisa, Saint-Claire och Olivier. Tre är egentligen långt mer än vi behöver, men folk är desperata efter arbete, så detta är vårt sätt att dra ett litet strå till stacken. Dessutom lagar de mat inte bara åt oss, utan också åt de 15 anställda som arbetar med Erik i verkstaden, så de har ändå lite att göra. Samtidigt med dem kommer också barnflickan, Vanessa. Erik och Erik försvinner ut i verkstaden och jag slår mig ned vid skrivbordet.

Sedan jobbar vi. Jag sitter för det mesta hemma, men ibland åker jag upp på stan för att gå till banken eller handla något. Igår var jag och köpte tyg för att sy upp skjortor till dem som ska arbeta i safaricampen. Andra arbeten som jag har på gång just nu är att skriva om våra arbetskontrakt och att skriva en ”règlement intérieur” till företaget (ett internt regelverk kan man säga). Det har kommit ut en ny arbetslag, så det är en del som måste anpassas till den. Jag väntar med spänning på att se om de har höjt landets minimilöner. Senast minimilönerna fastställdes var någon gång på 60-talet om jag har förstått det rätt. De är pinsamt låga, så en höjning behövs verkligen. Ska bara bli intressant att se hur stor höjningen blir.

Vid 12-tiden äter vi lunch. Eller middag som vi kallar det, för det är ju faktiskt mitt på dagen. Vi äter fantastiskt god mat! På dagarna blir det olika centralafrikanska rätter: koko (strimlade lianblad) i jordnötssås, yabanda ti gbutu (en annan sorts blad) med svamp, kött i tomatsås… och till detta ris, maniok eller kanske stekta matbananer och sötpotatis. Vi har alltid färska grönsaker och färskpressad juice. Det känns mycket lyxigt.

Efter att själva ha ätit och sedan diskat går Elisa, Saint-Claire och Olivier hem. Vanessa, barnflickan, stannar lite längre så att jag kan arbeta någon timme på eftermiddagen också. Eftermiddagen känns dock alltid kortare än förmiddagen, och det dröjer inte länge förrän det är kväll. Klockan sex blir det mörkt och då kommer grabbarna… eller männen kanske man ska kalla dem J… in från verkstaden. Vi värmer duschvatten på spisen. (Vi har en varmvattenberedare, men någon idiot har monterat den lägre än själva duschmunstycken, så inget varmvatten kommer ut.) Vi värmer lite rester eller lagar en enkel kvällsmat. Ibland slår vi på stort och åker ner på stan och köper shuia, grillat kött, för 70 kr. Sedan äter vi och sitter och pratar en stund. Klockan nio stängs strömmen av, så då är det inte så mycket mer att göra annat än att borsta tänderna och gå och lägga sig. Och förhoppningsvis sova gott.