En skrivande människa

Plötsligt händer det. Jag har alltid sett mig som en skrivande människa. Texten har varit mitt sätt att uttrycka mig, mitt andningshål, kanske min största passion.

Men livet förde mig in på andra vägar, gjorde mig till en del av ett sammanhang där  ingen pratade om glädjen i att läsa eller skriva. Och det var inget fel med det. Det har också varit viktigt, och har gett erfarenheter och kunskaper som jag aldrig vill vara utan.

Men så var jag på träff nu i helgen med min universitetskurs ”Att skriva barnlitteratur” i helgen. Och efter att jag lagt till några kursare på Facebook och Instagram så kändes det som att en ny värld öppnade sig. Jag klev in i ”mitt” nätverk, ett nätverk av bokläsare, författare, förlag… Och för att fortsätta på de senaste veckornas tema på bloggen så är ju även detta lite som att komma hem.

Inte så att jag från och med nu kommer att ägna all min tid åt litteraturen. Jag är fortfarande samma person med samma intressen, och jag kommer fortfarande skriva om Afrika och Sverige och rummet däremellan. Jag kommer fortsätta intressera mig för fred och utvecklingsfrågor. Men något inom mig har landat i detta med skrivandet, och det känns väldigt bra att liksom få göra det till mitt.