En blomma för inomhusbruk och en häst med plankor på fötterna
Saint, kocken, kommer en dag och säger att en vän till honom har ett par saker som han vill sälja. Kunde jag kanske vara intresserad? Jag frågar vad för saker det handlar om och får en lite luddig förklaring:
”Den första saken är en blomma… eller en planta… nej, man kan inte plantera den, man har den inomhus. Folk brukar ha den vid jul tror jag. Och den andra saken är en häst, en prydnadshäst. Den gör så här med benen…”
Saint gör en vag gest med armarna som ser ut att föreställa en stegrande häst.
”…och man kan ha den i vardagsrummet eller så, den är fin att titta på. Och så har den plankor på fötterna, så att barn kan använda den när de tränar…”
Framför mig ser jag en stor julros i en kruka och någon sorts snidad träfigur som föreställer en häst, ingenting jag vill ha i mitt vardagsrum direkt. Men plankor på benen..? Kan det kanske vara en gunghäst? Jag säger till Saint att han kan få be sin vän att komma förbi med grejerna, men jag lovar inte att köpa någonting!
Nästa dag vid middagstid, när jag kommer ut från mitt kontor för att se efter om maten är färdig, ser jag till min förvåning att Saint och Adolphe sitter utanför köksdörren och hänger upp röda och vita julgranskulor i en meterhög plastgran. Det dröjer några sekunder innan det går upp för mig att det är detta som är julblomman! Granen är komplett med en tjock glittergirlang och en ljusslinga med färgade lampor. Och, som grädden på moset: När vi ansluter väggkontakten för att se om lamporna fungerar hörs ett tjutande ljud som vi först tror är en varningssignal för någon typ av elfel, men som visar sig vara början på en slinga med kända julmelodier!
Jag frågar vad som hänt med hästen.
”Den är på väg,” säger Saint, och mycket riktigt. Snart är också hästen levererad och står på grusgången utanför mitt hus i väntan på mitt utlåtande. Det är mycket riktigt en gunghäst, en rysligt ful sådan men likväl en gunghäst. På ett par stadiga medar står en ljusbrun, ca 70 cm hög varelse med ett enormt huvud i förhållande till den lilla kroppen. Ena örat är avslitet, svansen sitter bara fast med några trådar, och pälsen runt ögonen och nosen ser ut att vara målade med mörkrosa nagellack. Jag vet inte om det är moderskänslor eller om jag bara är lite knäpp, men jag blir genast förälskad. Med lite sytråd och tvål och omvårdnad blir detta en perfekt två-årspresent till Theo!
Jag försöker att inte verka alltför angelägen när jag frågar Saint vad hans vän vill ha för sakerna. Saint ger mig ett pris på ca 250 kr. Jag frågar om det går att pruta och Saint säger att det nog går bra. Vidare undrar jag om vännen själv skulle kunna komma och ta emot pengarna så att jag får veta varifrån dessa saker kommer. Saint säger att även detta nog går bra, och lovar att be sin vän komma förbi nästa dag.
Vännen kommer, och efter en halvtimmes pratstund har jag fått reda på att både hästen och plastgranen tillhört en libanesisk familj här i Berberati, som Saints vän jobbat för i många år. Nu har familjen åkt tillbaka hem till Libanon för en tid, men innan de åkte rensade de ut en del gamla saker ur huset och delade ut till sina anställda. De två grejer jag står i begrepp att köpa är alltså inget mindre än någon annans bortrensade skräp. Detta gör nu inte sakerna mindre åtråvärda för mig, snarare ökar mina moderskänslor för den stackars halvdöva hästen. Vi undersöker det lilla djuret ännu en gång och hittar en avsliten sladd som sticker ut ur hålet där det högra örat en gång suttit. Vännen förklarar:
”När barnen drog i öronen så gnäggade hästen, men du vet, barn är ju ganska hårdhänta, så de drog för mycket, det är därför den är sönder. Det är barnen som målat ögonen rosa också. Det finns två barn i familjen, en flicka och en pojke. De är stora nu, pojken ska börjat skolan, men de har lekt mycket med den där hästen.”
Efter lite prutande köper jag både granen och hästen för 150 kr. Vännen är nog mycket nöjd med affären, och jag ställer lyckligt in mina nya ägodelar i containern som vi använder som förråd. Nu ska jag laga och tvätta lite, sedan är det bara att vänta, först på Theos födelsedag och sedan på julafton!