En annan sorts vardag

Jag får mejl från en amerikansk kund, som är uppenbart oroad. Han ska komma hit om ett par veckor, men nu har hans bror skrivit till den amerikanska ambassaden och frågat om säkerhetsläget i landet, och svaret har han sedan skickat vidare till vår kund tillsammans med följande kommentar: ”Kan du inte åka och jaga på ett mindre riskabelt ställe? Står jag med i ditt testamente?” Några timmar senare kommer ytterligare ett mejl från samme kund. Denna gång har han skrivit till en annan instans för att fråga om vilka hälsorisker man utsätter sig för genom att resa till RCA, och vilken möjlighet det finns till sjukvård om något skulle gå snett. Kunden ber mig läsa igenom all information och ge min syn på saken.

Och jag läser. Jag läser om amerikaner som blivit tvungna att betala gigantiska summor i mutor till centralafrikanska myndigheter. Jag läser om i det närmaste ofarbara vägar och om rebeller som härjar i landet. Jag läser om flugan som lägger ägg i kläder som hänger på tork, vilket kan orsaka en böld innehållande en liten larv på den människa som sedan tar på sig kläderna. Jag läser om brottslighet i Bangui, om malaria och bilharzia, om harmattanvinden som tar med sig damm från Sahara och orsakar astma, om Hepatit och HIV, om livsfarliga ormar och om en i det närmaste obefintlig sjukvård.

När jag är färdig är jag alldeles matt. Handlar allt detta verkligen om mitt hemland? Jag läser en gång till, och börjar gå igenom alla varningar, en efter en, för att sedan försöka skriva ett lugnande svar. Och medan jag läser så inser jag att det allra mesta faktiskt är sant. Mutor, malaria, ofarbara vägar och bölder med larver i, allt detta existerar i RCA. Allt detta är på sätt och vis en del av min vardag. Men det är just detta, detta lilla ord, som jag saknar när de svarta bilderna målas upp. Vardag. Jag lever inte i en katastrof. De flesta människor i RCA lever inte i en katastrof. Sjukdomar, brottslighet och parasiter existerar i allra högsta grad, men det är något man lär sig att leva med. För det stora antalet människor är det trots allt ingenting som färgar hela livet svart. Man lär sig helt enkelt att hantera de problem som finns. Så är det överallt.

Till exempel: I Sverige lär man sig att se till att strumporna är torra innan man går ut i kylan en kall vinterdag. Här lär man sig att skaka ur skorna innan man tar dem på sig, för att tömma ut eventuella skorpioner och andra otäcka smådjur. I Sverige lär man sig att inte gå på alltför tunn is. Här lär man sig att man inte ska bada i stillastående vatten. I Sverige lär man sig att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan. Här lär man sig att alltid ha med sig vatten när man ska ut och åka – ifall det skulle
hända något så att man blir fast på vägen. I Sverige lär man sig att betala parkeringsavgift och att inte köra mot rött. Här lär man sig vad man ska säga till vägpoliserna för att slippa betala ”böter” som ska finansiera polisens senare besök på baren.

Faror och problem finns det överallt. Kanske finns det mer i den här delen av världen. Och visst är det så att de människor som verkligen utsätts för brott, som är sjuka och inte lyckas få någon vård, lever i en fruktansvärd verklighet. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här, lika mycket som i Sverige eller någon annan del av världen, finns en alldeles vanlig vardag där man lärt sig att leva med just de utmaningar som man här kan ställas inför. Det handlar i grund och botten om att anpassa sitt liv, att
lära sig att hantera den verklighet som man lever i. Att skaffa sig vanor i vardagen som gör att man, så långt det går, undviker farorna och problemen. Och när man väl gjort det får man lyfta blicken och lära sig att se på allt det vackra som finns runt omkring, istället för att stirra sig blind på de hotande svarta molnen vid horisonten.