Elefantinvasion

Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på villovägar?

Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare, knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar slå snabbare.

Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit, och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.