Ekonomisk kris

Den ekonomiska krisen har varit ett aktuellt ämne länge nu. För många har det nog varit mer prat än verklighet: ständiga rapporter om att nu går det si och nu går det så med ekonomin. Visst har det påverkat vardagen även för många svenskar, men utan att vara någon expert så tror jag ändå att de flesta har klarat sig relativt bra. Alla som jag känner kan fortfarande köpa mat och kläder, bensin till bilen och till och med en ny mikro om den gamla skulle gå sönder. Skolor och sjukvård fungerar och är fortfarande gratis, även om det ibland finns mycket att förbättra. Vägarna håller samma standard som tidigare, och på hyllorna i affärerna finns fortfarande samma utbud som innan krisen.

Centralafrikanska Republiken hade ett mycket sämre utgångsläge än Sverige. Kanske är det därför som krisen blir så mycket mer påtaglig här. Jag kan inte undgå att märka det: de människor som finns omkring mig har knappast pengar för att tillfredsställa de mest elementära behoven, som att få mat i magen och medicin till sina sjuka barn. Även innan krisen levde många människor på gränsen. När det nu är ännu mindre pengar i omlopp kan det inte bli annat än värre. Människor är desperata. Det finns inga pengar, inga jobb. Aldrig tidigare har vi haft så många som frågat oss om arbete, i genomsnitt har det nog kommit in tio förfrågningar om dagen. Många har med sig arbetsintyg från företag som tidigare arbetat i landet men som nu bommat igen: diamantföretag, skogsbolag, alla har dragit åt svångremmen och avskedar sina anställda för att försöka överleva krisen och kanske kunna komma igen senare.

I våras fick RCA sina utlandsskulder avskrivna. Jag vet inte vilka resultat det gett på högre nivå, men det ser inte ut att ha gjort någon skillnad för vanliga människor, i alla fall inte för dem som bor utanför Bangui. Det finns statsanställda som inte fått ut sin lön på månader, kanske till och med år. Detta är i och för sig inget nytt, men man hade kanske kunnat tänka sig att det tillskottet som kom till i statskassan efter avskrivningen av skulderna hade kunnat ändra på det. Det verkar tyvärr inte som det gjort det. Resultatet är att skolbarnen själva får betala för sin skolgång. För att få börja skolan måste man betala en inskrivningsavgift och en försäkring, som egentligen inte är någon försäkring eftersom man aldrig kan få ut några pengar ifall något skulle hända. Jag vet inte hur många som kommit den här månaden och bett om hjälp för att kunna betala dessa pengar så att barnen åtminstone får gå i skolan. Och hur mycket handlar det om? Knappt 10000 CFA/barn. Hur mycket motsvarar det? Kanske femton dagars mat till en familj, om man äter billigt. Återigen, detta är inget nytt, men i och med den ekonomiska krisen har det blivit ännu lite värre.

Pengar som tidigare betraktades som småpengar har idag blivit värdefulla. Jag var hemma hos en vän och gjorde en intervju med henne och två kvinnor till. När intervjun var färdig tänkte jag att jag skulle bjuda på fika. Det var förstås fel, jag borde ha vetat bättre, men i det fallet tänkte jag som en svensk. Jag frågade om vi kunde skicka ett barn att köpa makala, friterade bullar. Min vän blev genast generad och började be om ursäkt för att hon inte själv hade kunnat köpa något att bjuda mig på. Jag insåg genast mitt misstag men försökte förklara att det inte alls handlade om att hennes gästfrihet var otillräcklig. Tvärt om hade jag fått göra en intervju för att sedan kunna skriva en artikel som jag kanske skulle kunna sälja till en tidning. Kunde jag inte då få bjuda på fika som tack? Min vän gav motvilligt med sig, ropade på 8-årige Sedrik och frågade hur mycket makala han skulle köpa. ”Köp för fem hundra,” sa jag. Det blev alldeles tyst, och jag kände att jag gjort ytterligare ett misstag. ”Det är för mycket,” sa min vän. ”Jag vill inte ha några makala,” sa en av de andra kvinnorna. ”I så fall får hon hellre ta de pengarna och köpa riktig mat till oss.” Men stenen var redan i rullning. Sedrik stod och väntade, och jag minskade summan till två hundra, ca tre kronor. Han sprang iväg med pengarna. Stämningen var tryckt. Min gest, som var menad som en trevlig avslutning på eftermiddagen, var osmaklig. Jag hade lika gärna kunnat erbjuda mig att köpa godis för fem hundra kronor till en kväll tillsammans med mina svenska vänner. Kvinnan som sagt att hon hellre ville ha mat reste sig och gick. Sedrik kom tillbaka med makalan i en plåtburk. Burken blev stående på bordet, ingen öppnade den för att äta. Till slut gick jag hem, och min vän sa att jag åtminstone måste ta med mig en bulle på vägen. Jag bad att få köpa mat åt familjen till kvällen, men det fick jag inte. Min vän log mot mig och sa att de inte kunde leva av mig. På vägen hem skämdes jag.

Jag skulle kunna fortsätta länge till och berätta. Det finns så många människor runt omkring mig som saknar pengar till det alldra nödvändigaste. Det finns fler undernärda barn än tidigare, fler som inte går i skolan, som inte har arbete, som inte har råd att betala för vård när de är sjuka. Men mitt i allt detta fortsätter människor ändå att leva. Dag efter dag lyckas mammor ändå att duka fram mat till familjen, köpa nya kläder till barnen, betala de nödvändiga skolavgifterna. Dag efter dag går livet vidare, och jag kan inte annat än att beundra människorna jag möter för deras mod och uthållighet. Ibland tänker jag att det är kvinnorna, mammorna, som ändå bär det här landet i sina armar, som genom sina ständiga omsorger ser till att det ännu inte störtat över kanten. Mammorna med sin obändiga vilja och sin enorma motivation till detta: att få familjen att överleva ännu en dag. Och ännu en. Och ännu en.

Dagen efter var jag åter tillbaka hos min vän. När jag sa att det var dags att gå hem bad hon mig att stanna ännu en liten stund. Hon ställde fram ett litet bord och dukade fram bröd och en tallrik med yabanda ti gbutu. ”Idag ska du få äta,” sa hon och log. Jag skämdes igen, samtidigt som jag kände tacksamhet och djup beundran.

Ibland får jag känslan av att vara en lyckomaskin som bara ger och ger och ger: pengar till skolavgifter, löner för arbeten som jag egentligen inte behöver ha utförda, betalning för frukter som jag egentligen inte vill ha. Men jag får också så mycket igen: skratt, glädje, vänskap, men också förtroendet att få vara med och dela de ibland mycket knappa materiella tillgångarna. Här, mer än någon annanstans, får jag öva mig i både att ge och att ta emot med glädje.