Det är svårt att packa till en RCA-resa.

Jag skrev lite om detta på Instagram igår, men tänkte utveckla det hela lite på bloggen. De två senaste gångerna jag rest till Afrika (då till Kenya och Benin) har jag varit lite fascinerad över hur väldigt enkelt det varit att packa. Och även om jag inte helt trott på det själv, har jag sagt mig att jag har blivit bättre på det där med packning den senaste tiden. Men egentligen har jag ju vetat det hela tiden: det svåra har aldrig varit packandet i sig. Det svåra har varit vad som ska tas med på just en RCA-resa.

När jag reser till RCA är det nämligen så att de tillåtna 46 kilona som ingår i flygbiljetten aldrig tycks räcka till. Det finns så mycket jag vill fylla dem med att det känns som jag bara börjat när väskorna redan är fyllda till gränsen. Och i ärlighetens namn är det inte bara jag som vill fylla väskorna. Andra vill också göra det åt mig.

Det finns så mycket materiella behov i RCA. Så många önskningar om saker som ska få plats i någon väska som ändå transporteras från Sverige. Det är böcker. Kläder. Datorer. Material till sjukhuset i Gamboula. Och det är önskningar – både uttalade och outtalade – från vänner om garn, elgitarrer, mobiltelefoner, presenter. Och jag vill så gärna så mycket, men de 46 kilona räcker inte till allt, och så måste jag börja prioritera. Och det är svårt.

Den här gången blev det en gitarr som fick följa med som ett av de incheckade bagagen. Den är min vän Honorines och har legat hos mig sen 2014. Och så har vi en väska med en apparat som tillverkar syre, och suturtrådar och lite annat till sjukhuset. I övrigt utrymme, efter att jag packat ner mina kläder, har jag försökt trycka ner så mycket presenter som möjligt. Jag vet inte om det är en onödig börda jag lagt på mig själv, men jag känner nästan ett krav att ha med mig presenter när jag kommer och hälsar på. Det skulle vara jättejobbigt att komma utan. Och om jag känner så här kan jag bara ana hur det är för en person som ursprungligen kommer från Afrika men som har flyttat till Europa. När de reser hem, med riktiga släktband och en ställning och tillhörighet att bevara, måste detta med presenter vara jättesvårt!

Själv har jag idag ytterligare försökt lösa min känsla av otillräcklighet gällande min givmildhet genom att handla lite på en affär bredvid vårt vandrarhem. Lite fina skrivböcker och pennor och kritor. Och en klänning till en kompis barn som, fick jag veta idag, har fått min namn. Det är inte bara en tyst önskan om att jag ska ge en present. Den är tvärt om ganska tydlig.

”Vad uttrycker bagaget?” är ett av våra teman under resan. Övriga teman finns här.