Den som väntar på något gott…

Ja, ni vet hur det ska sluta enligt böckerna. Men ärligt talat, visst är det ett rätt så dumt citat? Självklart kan man vänta för länge! Man kan vänta och vänta och vänta medan tiden rinner mellan fingrarna. Ibland kanske man inte ens får vad man väntat på. Tänk om man hade gjort något istället för att bara sitta där och vänta!

Men ibland är det nödvändigt med tålamod. Svårigheten är just det där avvägandet gällande när man ska vänta och när man ska göra något.

Idag har jag äntligen väntat färdigt på mitt kongolesiska telefonnummer. Jag köpte ett simkort när jag kom hit, en dryg vecka innan jul. jag stoppade i det i min olåsta telefon och såg fram emot att snart kunna ringa mina vänner i CAR och önska god jul. Det kom ett sms som berättade att telefonen hade blivit konfigurerad. Jag försökte ringa, men fick bara ett avhugget röstmeddelande till svar, som löd: “Desolée, vous ne pouvez pas eme…” 

“Det är lugnt”, sa han som hade sålt simkortet. “Så där är det alltid i början. Det ger sig om någon timme.”

Så jag väntade en timme och försökte igen. Samma sak.

“Det är lugnt”, sa kocken Willy. “Så där gjorde mitt simkort också. Det ger sig nog tills imorgon.”

Så jag väntade till nästa dag innan jag försökte ringa igen, bara för att än en gång få samma avhuggna meddelande till svar.

Några dagar senare träffade jag försäljaren av simkortet på stan. Jag frågade vad som var fel.

“Det är lugnt”, sa han. “Det kan bero på att det är jul. Det kommer att funka om några dagar, max en vecka.”

Så jag väntade en vecka och försökte igen. Inte heller då gick det.

En medarbetare ringde upp försäljaren och frågade vad som var fel. Vid detta lag hade jag redan hunnit lära mig så mycket lingala att jag förstod att han frågade: “Har du inte något annat sim?”

Men det hade han inte. Han sa åt mig att vänta till efter nyår.

Igår gick vi på en promenad till byn. På vägen hem gick vi förbi det lilla skjulet där simkortsförsäljaren (som för övrigt också är Mbomos imam) satt och skötte sin verksamhet. På ett lågt bord framför honom stod en låda med några slitna mobiltelefoner och laddare. På den skeva trädörren satt en papperslapp upptejpad, med texten: “Ne pas répondre à ce nimero” (“Svara inte på detta nimmer”), följt av ett utländskt telefonnummer.

Försäljaren och imamen ringde upp någon på en telefon vars bakstycke hölls fast med en bit tejp. Han skickade över telefonen till min kollega, som försökte förklara för personen i andra änden att vi köpt ett simkort innan jul, men att det fortfarande inte var aktiverat. Mitt i hans förklaring bröts samtalet och det gick inte att ringa upp igen.

Vi gick hem. Vad annars kunde vi göra? Jag försökte återigen ringa på min telefon, och fick återigen endast det korta röstmeddelandet till svar.

Men så idag, tidigt på eftermiddagen, kom simkortsförsäljaren gående uppför vår infart, iklädd gummistövlar och en vit långskjorta. Han gjorde tummen upp och sa kort:
“Nu är det fixat.”

Jag fick ett nytt simkort som jag stoppade i telefonen. Och plötsligt funkade det! När jag ringde upp Erik för att testa fick jag en helt vanlig signal!

Så idag skulle jag kunna säga: “Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!”

Fast jag tycker faktiskt att jag fick vänta onödigt länge.