De första kunderna

När de första kunderna kommer läggs allt annat åt sidan. Under ett par dagar innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.

På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
– häng upp galgar
– soppåsar i papperskorgarna
– dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
– prydnadskuddar på sängarna
– papperskorg under baren
– ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
– flasköppnare
– stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)

Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi vet att snart, snart gäller det. Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska vara.

Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.

Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga ”ursäkta, det här fungerar inte än”, utan att hela tiden kunna improvisera och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
ett enda stort kaos.

Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
– dukar och servetter
– askkoppar
– cola, mineralvatten och öl
– lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
– en elektriker för att dra el till kundhuset
– en skinner för att ta hand om kundens troféer
– salt
– en tunna för att värma vatten
– tvålar
– vin
– fisk
– tyg att hänga på stolar
– 6 plåtar för att bygga ett större kök

Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka ihop detta och skicka till honom omedelbart.