De befriade barnsoldaterna i CAR har ingen psykolog

Jag skrev ju att jag skulle försöka hitta något mer om de 350 befriade barnsoldaterna i CAR. I franska Le Monde finns en lite längre artikel med en del korta intervjucitat och ett foto på några av barnsoldaterna. Några av dem är så små, så små, att de ser ut att platsa i första eller andra klass i skolan. Jag sa under samlingen i Rydsnäs att jag tyckte det var lite svårt med definitionerna av barnsoldater. Visst är alla under 18 år per definition barn, men för mig blir det ändå lite konstigt att behandla 17-åriga “barn” väldigt annorlunda än 19-åriga rebeller. Någonstans måste gränsen dras, absolut. Men att larma om barnsoldater när det handlar om 17- och 18-åringar som kanske redan har egna barn känns för mig ändå inte lika relevant som att larma om barnsoldater i 10-årsåldern. Men bland de 350 barnsoldaterna i CAR fanns alltså inte endast ungdomar i övre tonåren, utan även yngre barn. (Att Balaka* har unga medlemmar såg jag ju för övrigt också med egna ögon när jag pratade med Balaka-ledaren i Gamboula i mars.)

Varför har då barn använts i striderna? Det är en stor fråga utan ett enkelt svar. En 16-årig flicka som slagits med Seleka säger i artikeln: När du har en fiende som kommer emot dig, då måste du besegra honom. Du har inget annat val än att besegra honom. Det är därför vi har gjort det. För att försvara vårt land. En äldre Balaka-ledare uttrycker det så här: Alla centralafrikanska barn tillhör anti-Balaka, de är revolutionärer för vårt land.

Det står också i artikeln att det inte finns en enda psykolog i hela CAR. Ingen som kan ta hand om dessa traumatiserade ungdomar och deras känslor. Ibland möter jag uppfattningen att afrikanska barn skulle vara annorlunda än svenska. Att det inte är lika traumatiserande för dem som det skulle vara för våra barn att utstå krig och att bli använd som barnsoldat. Dumheter, skulle jag säga. Det är klart att även de afrikanska barnen blir traumatiserade. Skillnaden ligger i så fall i hur samhället hanterar det. I Sverige och Norden finns det krisgrupper, traumateam, psykologer och kuratorer som på ett professionellt sätt kan hjälpa sådana här barn tillbaka till ett normalt liv. Det är bra resurser och jag är glad att de finns.

I CAR, där dessa resurser saknas, får man istället sätta sitt hopp till medmänniskor, familjemedlemmar och vänner, som inte är rädda för att prata. En social gemenskap som barnen åter kan få komma in i, när de lämnar gemenskapen med vapenbröderna bakom sig. Här blir det inga professionella psykologsamtal. Men samtal blir det, på olika sätt och i olika former. I många fall kan det räcka en lång väg, och kanske är det därför som en del avfärdar behoven av mer professionell hjälp.

Jag tror att om de före detta barnsoldaterna ska kunna komma tillbaka till ett normalt liv måste hjälporganisationer, såväl som vanliga centralafrikanska familjer, förstå både värdet av och begränsningarna hos de traditionella systemen att ta hand om traumatiserade barn. Professionell psykologhjälp kan inte ersätta familjegemenskapen och de informella samtalen, som är jätteviktiga för att skapa en känsla av mening och sammanhang och för att bearbeta det man varit med om. Samtidigt skulle nog i stort sett varenda centralafrikan vara i behov av att prata med någon utomstående, någon som inte själv är drabbad av konflikten men som kan lyssna och har professionell kunskap för att hjälpa.

Att ha psykologer och kuratorer som reser runt i hela landet verkar svårt att uppnå. Men tänk om det gick att sätta upp ett krishanteringscentrum som man kunde ringa till utan kostnad, bara för att få prata med någon. Det kanske hade varit något.

*Balaka är, lite motsägelsefullt rent språkmässigt, samma sak som anti-Balaka, alltså den motståndsrörelse mot Seleka som uppstod i CAR under andra delen av 2013.