Datakurs

Jag är på en datakurs. Det är egentligen inte jag som ska lära mig, utan två av våra anställda, David och Guy, men jag följer med för att se hur undervisningen går till, så att jag senare under året kan hjälpa dem att bygga vidare på sina kunskaper. Kursen ges på kvällstid, och håller på under en vecka. Ikväll är den andra kvällen, och vi håller på och går igenom grunderna i Word och textformatering. Lektionssalen är ett dåligt upplyst rum på Centre Culturel Catholique här i Berberati, ett utbildningscenter som drivs av den katolska kyrkan. En fläkt står och går i ena hörnet och blåser bort alla papper som man inte sätter fast under datorn. I rummet intill övar en kör. På svarta tavlan (som är grön) kan jag urskilja resterna av ett skolschema som någon ritat upp, och på de vitkalkade väggarna finns överallt dammröda handavtryck.

Läraren för kursen arbetar egentligen på hjälporganisationen ICDI, men extraknäcker som datalärare för att dryga ut hushållskassan. Eller alkoholkassan. Eller vilken kassa han nu behöver mest pengar till. Kursen kostar 30000 CFA, ca 500 kr, en kostnad som CAWA givetvis står för. Igår gick vi igenom de olika delarna på en dator. För mig var det bra att få alla termer på franska. Tyvärr pratade dock läraren så tyst att det var svårt att uppfatta vad han sa. Eftersom vi skulle koppla upp oss mot internet under den lektionen höll vi till på internetcafét, där det också satt ett 10-tal andra internetanvändare. Antagligen ville läraren inte störa dessa, så han viskade i princip fram det han hade att säga. Vi fick fråga och fråga om. Sedan, när Guy och David precis hade öppnat varsitt mejlkonto och skulle skicka mejl till varandra försvann internet, och vi fick avbryta lektionen. Jag misstänker ibland att det hela inte är så välplanerat… Idag när vi kom hit fick läraren leta i ett bra tag efter nyckeln innan han kunde låsa upp lektionssalen. I Sverige skulle jag nog ha klagat och sagt att jag faktiskt betalat en del för den här kursen och att jag inte vill att hälften av tiden ska försvinna på att internet lägger ner och att nycklar försvinner, men i den här delen av världen förväntas tålamodet räcka lite längre. Man ska inte alltid kräva sin rätt. Man ska ”kanga be”, stänga hjärtat, stå ut en stund och hoppas på det bästa. Och faktum är att det är lättare att göra det här. Hakuna matata, inga bekymmer, det ordnar sig alltid. Till slut får vi nog upp dörren, och i slutet av veckan kommer Guy och David i alla fall att kunna lite mer om datorer än vad de kunde tidigare.

Och till alla er som undrar: nej, jag tycker inte alltid att man ska stå ut. Ibland ska man kräva sin rätt. Men ibland kan man också låta saker passera. Inte stressa upp sig så. I vissa lägen mår man bättre av att luta sig tillbaka, låta någon annan hålla i trådarna och nöja sig med att vara en tyst betraktare.