Cerenam

Myndighetspersoner i RCA är alltid hungriga. Poliserna längs vägarna är hungriga. Sekreterarna till de stora gubbarna är hungriga. Men hungrigast av dem alla är Cerenam.

Cerenam är Chef de Service på Eau & Forêt i Bangui. Det betyder att de flesta av våra papper någon gång passerar honom, och det vet han att utnyttja. Minsta lilla antydan till fel från vår sida slår han ned på som en hök, och hittar han inget fel så lägger han bara jaktlicenserna eller ansökan om extra kvoter eller vad det nu kan vara i skrivbordslådan och säger, med all önskvärd tydlighet: ”Jag är hungrig. Om jag inte får äta så riskerar dessa papper att bli kvar här.”

På måndag går Mesmin, vår allt-i-allo i Bangui, till Eau & Forêt för att ansöka om tre jaktlicenser till kommande jägare. Samtidigt ska han fråga om Erik Nymans, Adams och Nicolas licenser, som vi inte fått ut än. Han kommer tillbaka med outrättat ärende. Det är problem. Nicolas licens kan inte bli utfärdad eftersom han tydligen inte är inskriven som guide i vårt företag, och vad gäller Erik Nyman och Adam har vi bara betalat 120000 CFA, så mycket som det kostar för någon som är bosatt i RCA, när vi egentligen borde ha betalat en turistlicens för 420000. Detta är förstås bara dumheter. Erik och Adam är inte turister och ska således inte alls betala turistlicens. Men Mesmin skakar på huvudet:
”Det spelar ingen roll vad jag säger. Jag får inte ut de där licenserna.”

Jag går själv för att prata med Cerenam. När jag kommer in på hans kontor är han inte där. Vi ringer honom och han säger att han ska komma. Vi väntar en halvtimme utan att någon dyker upp. Jag ringer igen och säger att jag har ett barn som väntar på mig där hemma. Dröjer det länge till? Kan vi bestämma en tid nästa dag istället?
”Kom imorgon klockan tio,” blir svaret.

Jag är där klockan tio afrikansk tid, dvs under timmen mellan tio och elva, närmare bestämt kvart i elva. Cerenam sitter vid sitt skrivbord. Han luktar sprit. Jag hälsar och slår mig ner, vi växlar de vanliga inledningsfraserna. Så säger jag att jag hört att det är något fel med våra papper. Kan han förklara för mig vad som står på? Cerenam plockar fram de tre jaktlicenserna.
”Ni har seriösa problem,” säger han hotfullt. ”Ni riskerar stora böter.”
Jag nickar och låter honom fortsätta.
”För det första har ni ansökt om guidelicens till en guide som inte är inskriven i ert företag. Det är mycket allvarligt. Jag kommer att dra in hans licens och se till att han blir utvisad från RCA för alltid, och ni kommer dessutom att få betala.”
Han tittar på mig för att se om hoten har någon effekt, men jag tror att jag ser ganska neutral ut. Jag vet att han bara skräms.
”Sedan har vi de här två småpojkarna som jobbar för er. De är inte heller inskrivna i ert företag. Det blir ännu mer böter, och jag ska se till att de blir utvisade och att de inte får komma tillbaka på två år.”
Han samlar ihop de tre licenserna och lägger ned dem på bordet med en liten smäll. Nu är det min tur. Jag börjar med att spela lite oförstående:
”Jag förstår inte… vi lämnade in anmälan om att Nicolas skulle jobba hos oss redan i september…”
”Det gjorde ni inte! Jag har inte sett någon sådan anmälan.”
Jag vidhåller att jag vet att vi har lämnat in ett brev till ministern, och till slut går Cerenam och hämtar loggboken där all inkommande korrespondens är noterad, för att bevisa för mig att han har rätt. Jag hoppas innerligt att sekreterarna har gjort sitt jobb och noterat att anmälan är inlämnad. Cerenam bläddrar sig fram till den första januari 2009. Sedan börjar han läsa högt för mig, noteringen för varje inkommande brev från och med början av 2009 och framåt:
”Första januari: ansökan om extra kvoter från Bongo Safari… tredje januari: ansökan om jaktområde 32 från National Safari… sjunde januari: ansökan om godkännande av en ny guide från Idongo Safari…”
Jag lyssnar tyst, flikar in med några bekräftande ord när Cerenam framhåller hur bra han gör sitt jobb och hur fin ordning det är i hans böcker, och utrustar mig med tålamod. Vi kommer till februari, mars, april… I maj kom det in mycket post. Sedan är det ganska tomt fram till augusti. Vi kommer till början av september och jag blir mer uppmärksam.
”Ansökan om att få göra guideprovet från Christian Mikolombo… ansökan om att dela upp jaktområden från Lefol… ansökan om att ersätta guiden Simon Andersson med guiden Nicolas Durville från CAWA…”
Han blir tyst. Jag säger ingenting, tänker låta honom tala. Några långa sekunder passerar.
”Ja, här är ju brevet,” säger han till slut ilsket. ”Men jag har då inte sett det tidigare!”
Så tar han Nicolas jaktlicens och lägger den åt sidan.
”Ok, den här är ok. Jag ska se till att den blir stämplad så får du den sedan.”

Ett-noll till mig. Jag tackar ödmjukt för hans stora godhet.

Så var det Erik Nyman och Adam. Enligt Mesmin var felet att vi endast betalat 120000 CFA, men här har det tydligen blivit en ändring. Cerenam ser mycket allvarig ut när han åter påpekar:
”De här småpojkarna är inte inskrivna som lärlingar i ert företag, ändå har ni skrivit i deras jaktlicenser att de är lärlingar. Det här kan jag inte tolerera. Det blir böter och utvisning.”
Jag nickar och erkänner vårt stora misstag. Jag vet att Erik och Adam inte är inskrivna som lärlingar, och det kan de ju, enligt landets lag, inte heller bli förrän de har haft en jaktlicens i RCA i minst två år, inte sant? Cerenam nickar bekräftande, och jag fortsätter att förklara att det givetvis var väldigt dumt av oss att i ansökan om jaktlicenserna skriva att Erik och Adam är lärlingar när de i själva verket inte är det, och jag ber så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att vi kan hitta en lösning. Felet är ju faktiskt inte att vi låtit bli att ”småpojkarna” som lärlingar, utan helt enkelt att vi skrivit fel på ansökan om jaktlicensen. Går det inte att rätta till? Det gör det inte, enligt Cerenam. Åtminstone inte bara så där utan vidare. Så plockar han fram vår årsberättelse från förra året och förklarar hur noggrant han har läst den, och påpekar än en gång att när vi lämnade in den så borde vi ha skrivit in Erik och Adam som lärlingar… Jag känner hur samtalet börjar gå runt i cirklar. Jag vet att jag har rätt, och det vet Cerenam också, och därför försöker han dribbla bort mig. Jag testar en annan infallsvinkel:
”Mesmin sa att ni ville att vi skulle betala turistlicenser trots att de här killarna jobbar i RCA. Det kan väl ändå inte vara riktigt?”
Cerenam tar genast tag i tråden. Han säger att jo då, enligt lagen så måste man ha en turistlicens i två år innan man kan skrivas in som lärling. Jag protesterar. En turistlicens är till för turister och en licens för bofasta i RCA är till för just bofasta i RCA. Tidigare år har vi ju alltid betalat det lägre priset för alla som arbetar hos oss, oavsett om de är inskrivna som lärlingar eller inte.

Cerenam drar ut skrivbordslådan och drar fram ett papper.
”Här,” förklarar han ”står det att alla som guidar jaktkunder i RCA måste vara minst 21 år gamla. Hur gammal är den där Erik Nyman egentligen?”
Ännu en ny vändning alltså.
”De guidar inga kunder,” säger jag och märker att jag nästan inte lyckas dölja irritationen i min röst. Cerenam skrattar lite hånfullt.
”De arbetar i en jaktcamp. Vad gör de om de inte guidar kunder?”
”Öppnar vägar, bygger fly camps, hjälper till med att hänga upp beten…”
”Men de är inte inskrivna som lärlingar.”
”De är ju inte lärlingar. De har inte haft jaktlicens i två år ännu.”

Vi kommer uppenbarligen ingen vart. Jag återgår än en gång till turistlicensen, ber om en förklaring till varför jag ska betala turistpris för personer som arbetar i landet. Cerenam ger mig en ytterst förvirrad förklaring som jag inte förstår. Sedan stoppar han ned licenserna i sin skrivbordslåda för att markera att samtalet är slut. Han tar fram sin miniräknare och ett papper och börjar humma och slå på knapparna och skriva ned små siffror här och där. Jag sätter mig tillrätta på stolen och bereder mig på att vänta. Som tur är har jag med mig en bok.

Det går en kvart. Cerenam fortsätter att se ut som om han utför något viktigt arbete, och jag fortsätter att läsa. Jag ser framför mig hur timmarna går, hur jag kommer att sitta ända till kvällen om det behövs. Jag tänker inte ge mig. Cerenams telefon ringer. Han växlar några ord med personen i andra änden och avslutar med ett ”Jag kommer”. Så reser han sig.
”Jaha Madame Erik, hur gör vi nu?”
”Jag väntar fortfarande på en förklaring,” säger jag. ”Kanske är det jag som är dum, men jag förstår fortfarande inte varför jag ska betala turistlicens för de här killarna när de inte är turister. Om du bara kan förklara så att jag förstår så betalar jag, det är inga problem.”

Äntligen händer något. Cerenam slår ut med händerna.
”Fråga inte mig,” säger han. ”Det är inte upp till mig att bestämma hur mycket du ska betala. Det kommer från en högre nivå. Jag gör bara mitt jobb. Jag kan hjälpa dig ur knipan om du vill, vi kan gå ut och komma överens här utanför, men jag kan inte förklara varför det blivit så här.”
Jag ignorerar hans erbjudande om att ”komma överens” och säger än en gång att jag gärna betalar turistlicens om han bara kan förklara varför. Han tar med mig till sekreterarna som sitter i ett annat rum, och jag ställer samma fråga där. De slår också ut med händerna och ser oskyliga ut.
”Det är inte vårt problem, vi skriver bara papper, du får fråga någon annan.”
Jag ber om namnet på någon person som kan svara, och blir skickad upp till nästa våning, till Inspecteur Centrale. Han är inte inne, men jag träffar en annan inspektör som är rund i ansiktet och ler lite fåraktigt när han ger mig en lapp med ett telefonnummer. Jag tackar och går tillbaka till Cerenam, säger att jag ska försöka ringa, och när jag fått svar återkommer jag, antingen för att betala turistlicens eller för att hämta ut de licenser som redan finns. Cerenam ser ovanligt munter ut. Kanske tycker han ändå att han lurat mig. Eller kanske är det så att jag faktiskt vann idag och att han inte har något mer spel att spela just nu. Vi tar adjö vid utfarten från Eau & Forêt, där kvinnorna sitter i rader och säljer mogna mango.
”Vi ses igen,” säger han, och när jag vänder honom ryggen och styr stegen mot Charlottes bil som står parkerad en bit bort längs gatan kan jag inte hjälpa att jag brister ut i ett triumferande leende.

Fortsättning följer, än finns Eriks och Adams licenser kvar i Cerenams skrivbordslåda, men idag vann jag. Nicolas licens är skickad till sekreterarna för stämpling och underskrift, och Cerenam får se sig om efter någon annan att betala kvällens krogbesök.