Centralafrikanska muslimer i Kamerun har fortfarande hopp om att kunna återvända hem

Jag ringer en bekant. Han är centralafrikan men befinner sig nu i Kamerun. Eftersom han är muslim blev han tvungen att fly med sin familj när hotet mot muslimer började bli alltför överhängande i hans hemstad Berberati i västra CAR. Jag ringer egentligen i ett helt annat ärende, men såklart börjar vi prata om situationen i CAR. Jag säger att jag hört att det ändå lugnat sig lite i de västra delarna av landet. “Lugnat sig?”, säger han. “Bara härom veckan rev de ner det sista som fanns kvar av moskén. Det finns ingenting sådant kvar i Berberati nu.”

Han berättar att det hade börjat pratas om att muslimerna borde återvända. Att man borde försöka återgå till det som var innan konflikten. Men detta prat hade inte fallit i god jord, och det hela hade urartat i mer förstörelse av egendom som tillhört muslimer. Så nu finns det alltså inget alls kvar av moskén.

Vi pratar om hur sorgligt det är att det har blivit så här. Att grannar har vänt sig mot varandra på det här viset. Han berättar om familjer där ena föräldern är muslim och den andra kristen. Hur dessa familjer har fått fly tillsammans över gränsen till Kamerun.

“I Kamerun är det säkert”, säger han, när jag frågar om inte finns risk att oroligheterna sprider sig. Han menar att det är en ganska liten grupp människor med extrema åsikter som driver konflikten i CAR. Resten hakar bara på. Men väl över gränsen till Kamerun har dessa extrema grupper inte samma inflytande, och människor i allmänhet känner inget behov av att hämnas eller fortsätta slåss. Därför kan kristna och muslimer från CAR fortfarande samexistera om de bara kommer bort från en vardag där misstänksamhet, rädsla och våld tagit människorna i besittning.

Min bekante har fortfarande vänner i CAR. Kristna människor som ringer honom regelbundet, håller kontakten, gör affärer. Han är övertygad om att han så småningom kommer att kunna återvända hem. För hem, det är ju CAR och ingen annanstans. “De sa att muslimerna skulle lämna CAR och åka hem till sig”, säger han. “Men om man åker hem till sitt eget land blir man väl inte satt i ett flyktingläger, som de som evakuerades över gränsen till Tchad? Om Tchad verkligen hade varit deras hemland hade de väl åkt hem till sina familjer istället för att sitta i ett flyktingläger.”

“Du ska se, om två år är du hemma igen”, säger jag.
“Två år?”, säger han. “Det är lång tid. Jag kommer att vara tillbaka mycket tidigare än så. Men nu behöver vi ta en liten paus. De har ju rivit ner och förstört allt vi hade. Just nu har vi ingenting att återvända till. Men det kommer att bli bättre. Det kommer att bli bra.”

Och jag, jag blir så imponerad. Och förhoppningsfull. För om det finns tillräckligt många som tänker så här, som tror på att CAR kommer att återgå till att vara ett land där människor med olika ursprung, kultur och religion kan leva tillsammans i fred, ja då är vi redan en bra bit på väg.

Varor vid en muslimsk kvinnas torgstånd i Berberati 2009. Innan konflikten kompletterade kristna och muslimska kvinnor varandra på torget genom att sälja olika typer av varor. Sedan muslimerna blev tvungna att fly har det därför blivit brist på många sorts varor i Berberati och hela västra CAR.

(I detta inlägg definierar jag ganska okritiskt människor som antingen kristna eller muslimska. Egentligen handlar ju det där inte så mycket om religion utan mer om etnisk tillhörighet. En längre text om det kommer en annan dag.)