Jag nås av nyheten att Panzisjukhuset i östra RDC (Kongo-Kinshasa), som specialiserat sig på vård av kvinnor som utsatts för våldtäkt, har stängts av kongolesiska myndigheter på grund av någon skatt som de inte betalat. Sjukhusets grundare, Denis Mukwege, var i Örebro i höstas och talade på en fredskonferens, höll en föreläsning på universitetet och deltog i en fredsgudstjänst i Nikolaikyrkan. Under sitt besök i Norden var han också gäst i Skavlan, en del av er kanske hörde honom där.

Historierna om vad som sker i östra Kongo, där sexuellt våld blivit ett vapen i kriget, är förfärliga, och att höra om det direkt från Dr Mukwege fick verkligheten att krypa närmare många av oss Örebroare. Och nu är sjukhuset alltså stängt tills vidare, och dess tillgångar frusna. På grund av en skatt som inte blivit betald.

Det är så galet! Ett sjukhus som gör en sådan insats ska väl inte behöva betala skatt. De borde få mängder med statliga bidrag istället. Men nu är det inte så, och i bästa fall handlar det om oklokt handlande av myndigheterna, i sämsta fall är det ett försök att sätta dit Dr Mukwege och hans personal för att deras arbete stör ordningen. Alltså krigets ordning, vars logik går ut på att skapa rädsla och driva bort människor från sina hem.

Mitt internet just nu är inte så bra att jag kan söka efter nyheter på nätet, men googla gärna själva och läs mer om detta. Säkert finns det sätt även för oss som är långt bort från händelserna att vara med och visa vårt stöd för Panzi och hjälpa till att skapa opinion mot myndigheternas handlande. Lämna gärna en kommentar om ni har någon konkret tips, så kan vi hjälpas åt att sprida informationen och delta i de protester som redan hörs från många håll.

Tillägg, dagen efter: Ok, nu har jag bättre internet och har kunnat kolla runt litegrann. Ett sätt att protestera är att använda hashtagen #StandWithPanzi, tex genom att publicera en bild på dig själv på sociala medier med texten I #StandWithPanzi. Här finns lite mer info. Om någon vet något mer, säg gärna till genom att lämna en kommentar eller dela informationen på annat sätt!

Idag har jag och Axel haft lite roligt och gjort en nyårstårta… Snart åker vi iväg för att fira nyår i Lango.

Lango ligger precis vid en stor bai, en glänta i regnskogen där det finns mineralrik lera som drar till sig djur, bland annat elefanter. För 5-10 år sedan var Lango en av de viktigaste platserna för tjuvjägare i den här regionen. Det gick en väg direkt dit genom skogen från Etoumbi, sex mil bort, och det fanns alltid tjuvjägare som slagit läger alldeles i närheten för att vänta på att någon elefant skulle våga sig fram.

När campen byggdes för några år sedan hade elefanterna lärt sig. De hade slutat komma till Lango. Men nu börjar de komma tillbaka. Än så länge bara på natten, men de känner sig alltmer säkra och börjar nu även ta med sig små kalvar dit. Vi tror att det är en tidsfråga innan de också vågar sig fram på dagen.

Med denna hoppfullhet vill jag gå in i det kommande året. Det finns mycket i vår omvärld som känns svårt och skrämmande, men låt oss komma ihåg att det är möjligt att åstadkomma förändring i rätt riktning. I de små sammanhangen, men också i de stora och till synes övermäktiga uppgifterna kan vi få vara med och arbeta för en positiv utveckling!

Gott nytt, hoppfullt 2015!

Eftersom det är torsdag går jag upp på morgonen och klär mig som jag numera brukar på dessa veckodagar, i svart, och skänker en flyktig tanke till människor som på olika sätt utsätts för våld. Efter frukosten går jag med barnen till kontoret för att koppla upp mejlen och posta ett blogginlägg. Samtidigt som vi kommer dit, kommer tre beväpnade parkvakter gående. De hälsar hövligt på den vice parkchefen med automatgevären tryckta mot bröstet.

Och där och då krockar det lite i mina tankar. Jag protesterar genom min klädsel mot ”strukturer som leder till våld och våldtäkt”. Samtidigt arbetar jag för en organisation vars verksamhet till stor del går ut på att träna och beväpna parkvakter som, om det är nödvändigt, ska använda våld för att skydda parken mot tjuvjägare.

Det här är komplicerat. På kort sikt tror jag att det är nödvändigt att ha tränade och beväpnade vakter som på allvar har något att sätta emot den illegala jakten. Här är Odzala är tjuvjakten visserligen rätt så ”snäll”, men på andra ställen är tjuvjägarna både tungt beväpnade och välorganiserade. Att försöka motarbeta dem är ingen lek. På vissa ställen liknar det mer ett krig, som det krävs både styrka, disciplin och resurser för att vinna. Men samtidigt: genom att gå in för att lösa ett problem med våld, eller i alla fall hot om våld, bidrar man också till att upprätthålla den militärkultur som redan är så vanlig – och förödande – i många delar av världen, och i Afrika inte minst.

Det här är något jag verkligen skulle vilja fundera mer över…

Till barnens stora besvikelse såg vi inte ett enda djur igår på väg till Ngaga. Det var delvis för att jag hade missuppfattat var det låg. Jag trodde att vi skulle köra genom parken, men vi körde bara på vägen som går precis på parkgränsen. Det finns så klart både elefanter och bufflar även där, eftersom parken inte är inhägnad och djuren rör sig som de vill över området, men de visar sig inte ofta vid “stora” vägen där det rör sig förhållandevis mycket fordon och människor. Så resan blev inte riktigt vad Theo och Axel hade hoppats på. De enda djuren de fick chans att studera var myror och fjärilar.

Några turister såg vi inte heller skymten av. Bara ett gäng guider som inte hade mycket att göra för tillfället. Jag frågade varför det var så dåligt med besökare. När jag och Erik var här i augusti var det fullt med folk. Jag borde förstås ha kunnat lista ut svaret: Ebola. Eftersom människor dör i ebola 300 mil härifrån, ställer de flesta turister in sina resor till Odzala. Man vill inte åka till Afrika över huvud taget. Inte ta risken, hur liten den än är. Och även om jag till viss del kan förstå resonemanget, känns det så avigt, så orättvist. I en helt annan del av Afrika har man problem med en dödlig sjukdom, men som inte 6000 döda skulle vara illa nog, får epidemin också orimliga ekonomiska konsekvenser långt utanför det faktiska spridningsområdet.

Telefonteknikern från Ghana, han som jag pratade med under vårt ofrivilliga stopp i Kinshasa, oroade sig över Ebola på ett sätt som ligger långt ifrån den katastrofbild som målas upp i media. Han sa: “Ebola är inte så farligt som det sägs. Visst är det förfärligt att människor dör, men sådant händer när smittsamma sjukdomar sprids. Detta är inte det största problemet. Det värsta är att de drabbade länderna slås ut ekonomiskt. Även om man får kontroll på smittspridningen kommer det ta decennier för dessa länder att komma tillbaka. Turismen, utländska investeringar, allt är utslaget.”

Och detta problem, med förlorad turism och över huvud taget utbyte med omvärlden, som är så viktig i dagens globala samhälle, är alltså något som sträcker sig hundratals mil utanför de drabbade länderna. Bland annat kommer nästan inga turister längre till Odzala. Fortsätter det länge kommer det att leda till ökad arbetslöshet och dessutom mindre ekonomiska möjligheter att skydda parken.

Jag har tidigare skrivit om ebola och hur det påverkar omvärldens bild av Afrika. Läs det här.

Snygg svart tröja, som jag hittade på klädbytarkvällen för några veckor sedan, eller hur?

Det viktiga på det här fotot är dock inte tröjan. Eller elefanten. Det jag tänkte skriva om är själva kameran. Eller rättare sagt telefonen. En del av er känner säkert igen det lilla svarta märket på den. Just det, det är en Fairphone! En bra telefon på många sätt. Förra torsdagen skrev jag att jag skulle fatta mig kort, och så gjorde jag inte alls det. Idag gör jag ett nytt försök.

En Fairphone är bra för att:

1. Den är snygg! Helt enkelt. Den ser rejäl ut, inga plastiga detaljer.

2. Den är funktionell! Levereras olåst både vad gäller operativsystem och operatör. Lätt att använda. Bra ljud, bra kamera. Tålig pekskärm som svarar bra på beröring. Plats för två simkort, vilket är ett stort plus tycker jag.

3. Den är schysst! För så här är det: Mobiltelefoner innehåller en massa komponenter, varav många är gjorda av olika metaller. Flera av dessa metaller utvinns i Kongo. Och det vore väl toppen om det var så att Kongo genom det fick in en massa pengar så att de kan utveckla landet. Tyvärr fungerar det inte så. Många av gruvorna i Kongo ligger i områden som kontrolleras av olika väpnade grupper. För dessa grupper är gruvorna en källa till stora inkomster, och det säger sig ju självt att de då inte vill släppa kontrollen över dem. Inkomsterna från gruvorna är helt enkelt värda mer än en eventuell fred. Och så har terrorisering av lokalbefolkningen, bland annat genom brutala våldtäkter, blivit en del av krigföringen i ett krig, som till stor del drivs av vinstintressen. Detta vill Fairphone motverka, genom att försöka använda så kallade konfliktfria metaller. Det tycker jag är schysst på riktigt.

Man kan läsa mer om detta på Fairphones hemsida. Där kan man också beställa en telefon.

Med ord som regeringskris och nyval snurrande i skallen får veckans Thursdays in Black-inlägg bli en text i den svenska politikens tecken. För händelserna som ledde fram till Löfvens drastiska besked igår har verkligen snurrat i mitt huvud, så till den grad att jag hade svårt att somna igår kväll, och det hör inte till vanligheterna! Det har nu redan hunnit skrivas spaltkilometer om vad de olika politikerna sagt och gjort, hur de borde och inte borde ha agerat, vilka som kan tänkas tjäna och inte tjäna på ett nyval, och så vidare. Och mer lär det bli, så jag ska försöka fatta mig kort och fokusera på just detta med “strukturer som leder till våld”, med en liten touch av mitt perspektiv från ett annat land som också befinner sig i en djup kris – av helt andra mått än den svenska men ändå med vissa likheter. (Och, bara så ni slipper fundera över bilden: nej, jag är inte gravid. Detta foto är taget för flera år sedan.)

Idag bär jag svarta kläder för att protestera mot rasism och främlingsfientlighet. För anledningen till att detta med regeringskrisen och nyvalet gjorde mig sömnlös igår var en oro att Sverigedemokraterna ska få sätta agendan i nyvalet. Att det i praktiken blir en folkomröstning om invandringen, och att valdebatten ska bli en pajkastning med välslipade men inte särskilt djuplodande argument för och emot invandrare. Oavsett vad valresultatet blir har vi allt att förlora på en sådan debatt.

I september röstade 13% av svenskarna på ett parti som spelar på människors rädsla för det annorlunda, det okända. Ett parti som vädjar till sina presumtiva väljares gemensamma identitet som svenskar – och därmed stänger ute alla dem som bor i vårt land och kanske inte känner sig som svenskar. En sådan polarisering mellan olika grupper i samhället är farlig. Visst bildar människor alltid grupper, vi är sådana, de allra flesta av oss vill inte vara helt ensamma utan vill vara en del av en gemenskap. Gott så. Men när gemenskapen blir en uteslutande gemenskap, och man sedan börjar skylla samhällets problem på en annan grupp, en som står utanför min egen, då har man satt igång ett farligt spel. Vi människor är nämligen rätt så bra på att sälla oss till den allmänna åsikten i “flocken”. Speciellt om den sätter mig själv i ett bättre läge. Om jag är arbetslös och får höra gång på gång att det beror på att “invandrarna tar mina jobb”, och dessutom kanske har en bekant som har en byggfirma som går dåligt på grund av konkurrens av billig arbetskraft från Polen, ja då är det ganska lätt att börja se invandring som ett hot mot min existens. Låter man dessa tankegångar utvecklas vidare har snart hela min grupp enats om att invandrare tar våra jobb. En strukturell förändring har ägt rum inom gruppen. Åsikten att invandrare tar jobben har blivit allmänt accepterad. Samma typer av förändringar kan självklart även äga rum i en grupp som står emot min egen. Eftersom grupperna nu tycker rätt så illa om varandra blir man sämre på att kommunicera. Utebliven kommunikation leder ofta till minskade möjligheter att förstå den andre. Minskad förståelse leder till minskad acceptans för “de andras” beteende, eftersom man inte förstår bakgrunden till deras handlingar. Det man inte förstår är det också lätt att skrämmas av, och är man rädd är man ofta mer benägen att ta till drastiska metoder för att skydda sig själv och det som är viktigt för en.

Ja, jag tror ni förstår vad jag menar. Börjar man aggressivt framhålla att vissa grupper i samhället skapar problem, kan det bli en självuppfyllande profetia. Det är något vi sett hända i CAR de sista åren. Det är något som kan hända i Sverige också, även om det just nu känns mycket avlägset, ja, faktiskt alldeles otänkbart, att det skulle gå lika långt som i CAR.

För vad Sverige har, som inte CAR har, är en välfungerande stat och ett politiskt system som vi har förtroende för. Ok, förtroendet för politikerna är kanske inte alltid på topp, men de flesta av oss litar ändå på att det ska fungera. Att det inte fuskas i val. Att de som inte vinner valet tar det med ro och går i opposition. Att politiker inte har egna små rebellrörelser som de kan mobilisera om saker inte går som de vill. Och att de som ändå skulle drista sig att bryta mot reglerna, skulle ställas till svars för det.

Vad vi måste göra nu är att lita på att vi har en stabil grund att stå på. Den förra valdebatten var full av smutskastning. Man kunde få intrycket att Sverige stod på randen av avgrunden på grund av all kritik och alla katastrofsiffror som kastades fram. Men, med all respekt för människor som hamnat i kläm i den politik som förts under de senaste åtta åren, inte kan vi på allvar säga att Sverige håller på att falla sönder? Vi får sämre resultat i Pisa. Det finns långa vårdköer, det finns en massa arbetslöshet och en hel hög med andra problem. Men vi kommer på sextonde plats i världen när det gäller medellivslängd (och det är bra, med tanke på att det totalt finns över 250 länder i världen). Och jag skulle kunna nämna fler exempel där vi ligger bra till, men jag tror jag nöjer mig så här, för jag tror att ni har fattat min point.

Sverige är ett rikt och i många avseenden välfungerande land. Tillsammans kan vi göra det ännu bättre. Men min önskan inför det kommande nyvalet är att vi inte ska låta oss styras av rädsla. Inte låta oss ryckas med av enkla argument i valdebatter, som försöker skrämma oss till att inte rösta “fel”. Låt oss istället på allvar diskutera de stora frågorna. Gör inte invandringen till en ja- eller nej-fråga. Prata istället om integrationen. Om problemen som finns och hur vi kan undvika dem i framtiden. Ett “Sverige klarar inte mer invandring” från SD, kan inte endast mötas av ett glatt: “Men invandrarna har ju varit med och byggt upp vårt land.” från C. Uppenbarligen är många svenskar oroade över invandringen och integrationen. Den oron måste tas på allvar. Inte besvaras genom att erbjuda att bygga murar mot omvärlden. Vi har fortfarande tid till samtal och konstruktiv debatt. Vi behöver inte ropa efter de snabba och tillsynes enkla svaren.

Jag avslutar med en länk till ett inlägg som jag skrev efter EU-valet, med lite liknande tankar.

God natt.

Långsamt sjunker det in, resultatet från EU-valet. Insikten om att vi i Sverige, och på flera andra ställen i Europa, har röstat fram främlingsfientliga, rasistiska, i vissa fall till och med öppet nazistiska partier till makten.

Jag läser artiklar som delas på sociala medier. Jag läser kommentarer från människor som känner sig uppgivna, bedrövade, förfärade över vad som hänt. Men jag läser också om hur Sverigedemokraterna motsätter sig benämningen främlingsfientliga. De vill hellre kalla sig Sverigevänliga. Så jag går in på deras hemsida, försöker sätta mig in lite mer i deras politik, försöker förstå hur de tänker sig att deras Sverige ska se ut. Och nej, i informationen under den blå partiblomman och ledorden Trygghet och Tradition, beskriver sig Sverigedemokraterna vare sig som främlingsfientliga eller rasistiska. De vill stå för ett tryggt Sverige, med en stark landsbygd, riktiga jobb, en ordentlig skola, en värdig ålderdom, och en human invandringspolitik. Det låter fint och bra, och jag nekar inte till att dessa frågor är viktiga och att det finns problem att lösa inom de här områdena. Men när jag läser vidare, hittar partiets principer om invandring, om den svenska nationen och om mångkultur, det är då det blir tydligt. Att tryggheten inte ska gälla alla. Att riktiga jobb och en värdig ålderdom bara är något man kan vänta sig om man talar flytande svenska och delar svenska kulturella värderingar. Att ”ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” är något positivt men att mångkultur i övrigt, det vill säga oliktänkande, är ett hot mot svenska samhället.

Och jag tänker på mig själv. På alla de år som jag levt i ett land där jag betraktas som utlänning. Visserligen talar jag flytande sango, men jag är definitivt inte fullständigt assimilerad i CAR. Jag bor annorlunda. Jag uppfostrar mina barn annorlunda. (Jag vill ju inte ens låta dem gå i centralafrikansk skola.) Jag värnar om kontakten med mitt ursprungsland, skulle gärna vilja ha centralafrikanskt medborgarskap men tänker aldrig någonsin släppa mitt svenska. Och. Det. Har. Aldrig. Varit. Ett. Problem. Jo, två gånger, under hela min tid i CAR, har jag fått höra orden: ”Åk hem till ditt eget land!” Två gånger under totalt femton år. Det kan jämföras med de otaliga gånger jag fått höra att jag är centralafrikan, att jag är ”som en av dem”, att jag är ”en i familjen”. Trots att jag är uppenbart annorlunda, och faktiskt inte ens förväntas att vara som alla andra.

För mig har CAR varit referensen för ett mångkulturellt samhälle. När jag funderat över vem jag själv är, har det slagit mig att det varit så lätt i CAR att säga att jag är centralafrikan ochsvensk, precis som mina vänner har varit centralafrikan och gbaya, centralafrikan och fulata, centralafrikan och banda. I Sverige däremot blir det ofta komplicerat. Hur många gånger har jag inte hört kommentaren, när någon med ett ”osvenskt” utseende kallar sig svensk: ”Haha, vad tokigt det låter att hon kallar sig svensk.”

Det går att vrida och vända på detta hur länge som helst. Och min slutsats är inte att CAR är fint och mångkulturellt medan Sverige är främlingsfientligt och rasistiskt. Vad jag vill komma fram till är att det finns en tydlig parallell. Att vi kan titta på utvecklingen i CAR under de senaste åren och fråga oss: är detta vad vi kommer att få se också i Europa? När ett land har problem med jobb, ekonomi, otrygghet, och så vidare, är det så lätt, så lätt, att utse syndabockar. Man säger: ”Det är deras fel, de tar våra jobb, de tar våra resurser, de gör vårt land otryggt.” Jag tror att detta är ett djupt mänskligt beteende. Forskning har faktiskt visat att själva existensen av en ”outgroup”, en grupp människor som jag inte identifierar mig med, kan vara tillräcklig för att utlösa ett konfliktbeteende. Man börjar tänka ”vi och dem” istället för ”oss”. Man börjar hitta fel hos ”de andra”, man börjar uppfatta dem som ett hot. Och dessa ”outgroups” är extremt tacksamma att utnyttja när politiker vill vinna röster. Det hände i CAR, när muslimer började beskrivas som ett hot mot säkerheten. Det händer i Sverige och Europa när muslimer börjar beskrivas som… ja, jag ska inte upprepa mig, ni hör ju själva hur meningen kommer att sluta.

Det otäcka med det här fenomenet är att det driver sig själv framåt. När vi identifierar ”outgroups” och utser syndabockar löser vi sällan några problem. Istället finns risken att vi triggar igång en konfliktspiral, och en utveckling som blir allt svårare att vända ju längre vi låter den gå. Och därför, just därför, är jag oroad över Sverigedemokraternas politik. För att det är en åtskillnadspolitik, där ”vi” ska hålla på ”våra” traditioner och ”vår” kultur. Där många av de problem som finns i Sverige idag förklaras med att det finns människor som är annorlunda, som inte tänker som ”oss”, som inte delar ”våra” värderingar.

Jag tror att det är just när vi möts som dem vi verkligen är, med alla våra olikheter, som det sker en utveckling, både på det personliga planet och i samhället i stort. Det är när jag vågar sträcka mig bortom den som tänker som jag, som jag vidgar mina perspektiv och får möjlighet att lära mig något nytt. Då finns också risken att jag stöter på motstånd, att jag måste omvärdera min ståndpunkt. Ibland kanske jag måste inse att jag haft fel. Andra gånger blir jag säkrare i min övertygelse, men förhoppningsvis har jag samtidigt fått en större förståelse och ödmjukhet inför att det finns olika sätt att tänka. Det är så vi växer som människor. Det är så vi kan hitta nya vägar att lösa de problem som faktiskt finns och som vi inte ska sticka under stol med. Därför gillar jag mångkultur. Därför tror jag inte på Sverigedemokraternas politik.