Jag sitter och sammanfattar bokföringen för oktober månad. Jag börjar bli lite stressad över det hela. Det borde ha gjorts för länge sedan, men med alla resor och förflyttningar så har det inte blivit av. Dessutom lämnade vi Passi, barnflickan, i Berberati eftersom skolan hade börjat för henne, så Theo har tagit ganska mycket av min tid här i Bangui. Det är roligt, givetvis, men lite stressande också när jag inte hinner det jag känner att jag vill hinna. Till slut har jag insett att jag kanske måste ta hjälp, så nu har jag en annan tjej här under några dagar, Beni, dotter till vår före detta kock. Theo är inte förtjust, men det går bättre och bättre.

Så nu sitter jag alltså med mina siffror, sorterar utgifter och tar reda på hur mycket Charlotte har gjort av med i telefonpengar, hur mycket Mesmin har betalat för taxi och hur mycket vi har köpt bränsle för under oktober. Jag kontrollerar att alla handkassor som lämnats ut till anställda verkligen redovisats, jag bockar för överföringar så att jag vet säkert att de pengar som skickats också har kommit fram, och jag skriver listor på alla förskottsutbetalningar av löner som blivit gjorda. Detta är något som ständigt återkommer, förskottsutbetalningar av löner. Många vita säger att afrikaner inte kan handskas med pengar, att det är ett oskick och att man borde lära dem att ta hand om sin privata ekonomi genom att vägra att betala ut lön i förskott. Men problemet är mer komplext än så. Det handlar inte i första hand om den enskilde löntagarens oförmåga att hantera sin ekonomi. Det handlar om en hel kultur, en kultur där familjen är skyldig att ställa upp för varandra. Jag ska skriva mer om det en annan gång.

Jag sköter CAWA:s ekonomi med en blandning av intresse och tristess. Jag tycker att det är tråkigt att sitta och skriva siffror, tycker att ord är mycket mer spännande. Samtidigt tycker jag att det är roligt att bringa ordning i kaos, att alla siffror i alla olika kassaböcker, som var för sig inte säger så mycket, kan sättas samman till ett mönster utifrån vilket jag kan utläsa hur det går för företaget. Och att man sedan, utifrån min sammanställning, kan fatta beslut om huruvida vi kan sätta in en annons i en sydafrikansk jattidning eller inte, eller om vi har pengar över för att köpa ett par nya tält.

För övrigt pratade jag med Erik igår. De är framme i campen nu, hemma i Kocho, och har börjat röja upp och göra i ordning efter regntiden. Jag längtar dit nu. Om en vecka ungefär ska vi åka från Bangui, och jag vill åka nu! Men först måste jag bli klar med bokföringen. Dags att jobba.

Arbetsinspektören från Bangassou ringer mig i Bangui. Han är en bra kille, en av de få som faktiskt försöker att sköta sitt arbete någotsånär korrekt. Han frågar sällan om pengar under bordet, och försöker inte, som många andra, lura av oss mer avgifter än vi behöver betala enligt lag. Han har varit arbetsinspektör i Bangassou ända sedan vi startade företaget, och jag tror inte att han kommer att få sitta kvar i många år till nu. De brukar bli förflyttade ganska ofta, de som har sådana positioner. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att bekämpa korruptionen, kanske beror det på något annat. Hur som helst så är det ovanligt att någon sitter på samma post i mer än fem år.

Arbetsinspektören ringer alltså mig i Bangui. Det var länge sedan jag pratade med honom, och jag känner mig lite dum när jag inser att jag glömt bort vad han heter. Vi utväxlar de vanliga artighetsfraserna: Är allt väl? Mår familjen bra? Hur är det med Theo? Har det hänt något i Bangassou sedan sist? Allt enligt det gängse protokollet. Sedan undrar arbetsinspektören om jag kan göra honom en tjänst. Han har nämligen en släkting, en bror eller en kusin eller en morbror, jag förstår inte riktigt vilket, som arbetar i Bangui men som blivit sjuk. Han är redan på bättringsvägen, men han skulle vilja komma hem till Bangassou i några veckor för att få träffa sin familj och vila upp sig lite. Jag gör en snabb kalkyl. Jo då, vi borde ha en plats över i bilen när vi åker från Bangui om ungefär tio dagar. Dessutom kan det vara bra att göra arbetsinspektören en sådan tjänst. Det kan vi tjäna på i längden. Kalla det korruption, själviskhet eller vad ni vill, men sådan är verkligheten här. Man hjälper bara någon om man senare kan ha nytta av det, såvida det inte är en familjemedlem, då hjälper man honom oavsett, för familjen måste alltid ställa upp för varandra. Att hjälpa människor av ren snällhet eller medkänsla, det är att tänka som en vit. Det händer att jag gör det också, om jag verkligen tycker att personen ifråga är i behov av hjälp, men en sjuk man i sina bästa år som redan är på bättringsvägen och som bara vill hem och träffa sin familj, han faller inte inom den ramen. Hade han inte varit arbetsinspektörens släkting hade jag låtit honom åka med en buss eller lastbil som kör passagerare mot betalning.

Men jag säger alltså till inspektören att hans bror, eller vad han nu är, kan få åka med mig. Jag förklarar var jag bor i Bangui, och ber att han ska komma hit och presentera sig så att jag kan prata med honom personligen. Jag försäkrar mig också om att det bara handlar om en person och att han inte har mycket bagage. Ja då, han är ensam. Nej då, han har inget bagage, bara en väska med sina kläder. Om detta är sant vet jag förstås inte, men då har jag i alla fall varit tydlig med att jag inte har plats för några bihang eller säckar med maniok eller levande hönor eller annat som fripassageraren kan tänkas vilja ta med till Bangassou.

Sedan frågar arbetsinspektören vad jag har tagit med till honom som present från Sverige. ”Du vet, i det här landet slutar vi aldrig att be om saker”, säger han, ”och det var ju så länge sedan vi sågs. Någonting måste du ju ha till mig.” Jag säger att han får ge sig till tåls tills jag kommer. Då ska han få någonting, men jag tänker inte tala om nu vad det är. I mitt huvud börjar olika idéer snurra. Vad ska jag ge honom? Ett pennställ? Ett skrivbordsunderlägg? En almanacka med CAWA-bilder?

”Vad vill du äta när du kommer hit?” Frågan överraskar mig. Jag förstår inte riktigt, frågar vad han menar. ”Ja, vad tycker du om för mat? Vad ska vi bjuda dig på när du kommer hit?” Jag ler för mig själv. Tjänster och gentjänster. Åtminstone väntar han sig inte bara att jag ska hjälpa honom utan att få ett tack för det. Han vill även ge någonting tillbaka. Jag säger att jag tycker om gbutu, en sorts blad som man brukar använda i olika såser. Han tycker att det låter lite ynkligt. Det är fattigmansmat. ”Vad vill du ha mer? Blir det bra med fisk?” Jag säger att fisk är utmärkt, och så är det bestämt. Om två veckor ungefär ska jag äta gbutu och fisk hos arbetsinspektören i Bangassou. Men först ska jag köra dit hans släkting. Tongana Nzapa aye da, så klart. Om Gud vill. Det är bäst att lägga in den lilla reservationen, för man kan ju aldrig veta säkert.

Nu händer allt på en gång. Gunnel och Roland, Eriks föräldrar har kommit. Det är egentligen bara det vi har väntat på de senaste dagarna. Annars är vi i det närmaste klara att åka, på riktigt den här gången. På onsdag, Inch Allah, lämnar vi Berberati för andra gången den här säsongen. Första anhalten är Bangui, och sedan fortsätter alltså Erik direkt upp till bushen. Jag tror han behövs där uppe. Adam och Erik Nyman, Jaques, Hassan och Hissene, Zero och de andra jobbar på bra med vägöppning och färjor, men det är ofta som telefonen ringer och de behöver hjälp med något.

Snart är det dags. Och nu är det massor att fixa. I sista stund, som vanligt. Varför blir det alltid så? Man tycker att man är i det närmaste färdig, men sedan kommer man ändå på 1000 saker som ännu inte är gjorda. Jag borde ha lärt mig efter alla uppbrott som jag gjort hittills i mitt liv. Men det har jag alltså inte. Hopplöst fall? Jag antar det.

Theo har amöba och måste äta äcklig medicin tre gånger om dagen, vilket han naturligtvis inte alls tycker om. Om någon har ett bra tips på hur man kan lura i honom tabletterna så tas de tacksamt emot.

Det är söndag kväll, och anspänningen har äntligen lättat litegrann. I två dygn har vi levt med en malande oro. Det svåraste har varit att inte kunna göra något. På sätt och vis känns rubriken fel. ”Vi har gjort vad vi kan”. JAG har inte gjort någonting, mer än att gå och tänka, fråga Erik vad som händer, prata, komma med små idéer, fråga igen hur det går. Nej, jag har inte gjort mycket. Däremot finns det andra som gjort ett beundransvärt jobb. Vakterna som lyckades hålla liv i Harouna och samtidigt tryckte ner gräset på flygplatsen. Piloten som vågade flyga upp dit och landa trots den risk som det innebar. Co-piloten som själv råkade illa ut. Charlotte, Eriks syster i Bangui, som fick tag på en läkare trots att det var söndag och ingen fanns på arbetet. (Jo då, söndag är ledig dag även för läkarna i det här landet. Blir man sjuk på en söndag får de flesta vackert vänta till måndag innan de kan få någon vård.) Tack vare alla dessa befinner sig nu Harouna på ett sjukhus i Bangui. Det är inte ett av de bättre sjukhusen i världen, men det är ändå ett sjukhus. Mer än så här kan vi inte göra. Vi har lämnat över ansvaret till någon annan. Vi har gjort vad vi kan. Det känns bra.

Jag ska inte säga mycket om hur Harouna mår, för det vet jag inte, men han levde i alla fall när vi pratade med Charlotte nu ikväll. Co-piloten lever också, och hans läge är ganska stabilt. Han har brott på flera revben, men inga allvarliga inre skador.

Det är inte över. Än kan vi inte säga att allt gick bra. Men vi har i alla fall gjort vårt, och det känns så skönt, så otroligt skönt, att han åtminstone inte ligger och dör uppe i campen.

Det hela har dock inte varit riskfritt, och vi har fått några tankeställare inför kommande år. Man måste ha en plan B redan från början. Man måste försöka se till att det finns något sätt att ta sig ut, ifall någonting händer. Det är sådant vi får arbeta med under året.

Jag sitter och försöker få lite ordning på saker och ting. Det känns som att det är det jag brukar göra för det mesta. Få ordning på bokföringen, städa upp i alla plastlådor där saker varit nedpackade under regntiden, sortera bort saker som inte är aktuella, göra listor över vad vi har och vad som måste köpas in… Just nu har jag suttit och häftat ihop förra årets lönespecifikationer med respektive anställningskontrakt. Lite knöligt när man ibland knappt kan se vad som står på de handskrivna blanketterna, men annars är det lugnt. Samtidigt som jag sitter vid skrivbordet är Erik x2 ute i garaget och jobbar med bilarna. Ibland är jag avundsjuk. Jag skulle också vilja arbeta med kroppen istället för att bara sitta, få lite muskler, och bonnbränna i nacken. Å andra sidan trivs jag ganska bra med min roll. Dock skulle det inte vara fel med en kontorsassistent som kunde göra de här tråkjobben med att sitta och häfta ihop papper, så att jag kunde få hålla på med något som kräver lite mer tankearbete.

Medan jag arbetar lyssnar jag på den nya barnflickan som försöker lugna ner Theo. Och kämpar mot min egen impuls att vilja gå och ta honom. Det är svårt att veta hur länge man ska tvinga honom att hålla ut. Jag vill inte att han lär sig att jag kommer bara han skriker, men jag vill inte heller att han ska bli alldeles förtvivlad. För tillfället försöker jag få honom att vara med barnflickan på förmiddagarna, och så har vi mamma-Theo-tid på eftermiddagarna. Jag är imponerad ändå över hur bra han klarat miljöombytet. Han sover på nätterna (för det mesta), har bara fått lite lätta värmeutslag en gång, har knappast varit dålig i magen alls… (Ok, nu ska jag sluta, annars blir det här en sån där småbarnsblogg, och det är inte meningen.)

Nej, åter till arbetet. Det är bäst att få saker gjorda medan man kan.

Det är konstigt. När man ska åka långt bort så blir folk lite som tokiga. Eller det kanske inte är så konstigt egentligen, men ändå… Tänk om jag istället skulle åka och plugga i… säg Göteborg. Då skulle det nog inte vara särskilt troligt att jag skulle träffa vare sig vänner eller familj förrän nästa sommar. Eller jo, kanske en sväng vid jul, men i alla fall. Jag skulle ändå vara borta från Örebro, men det skulle förmodligen inte vara någon som funderade nämnvärt på det. Men nu ska vi åka till Afrika, och ibland är det nästan som om vi skulle dö. Alla vill bara träffa oss ”en sista gång”. Som om man aldrig skulle träffas mer. Det är ju jättetrevligt att träffa familjen, kompisar och släktingar, det är inte det. Det är bara lite roligt, det där med ”en sista gång”. För jag tänker nog faktiskt träffa de flesta igen nästa sommar.

Så det jag gör dessa sista dagar i Sverige för den här sommaren, är dels att träffa folk för sista gången, dels att handla det sista. För handlat det absolut sista har jag gjort minst fem gånger nu. Det började i förra veckan. ”Nu har jag köpt allt jag behöver, nu är det lugnt…” Och sen kommer man på en grej till, och en till, och en tilll. Imorgon ska jag upp på stan igen och VERKLIGEN handla det sista. Inköpslistan: 1 almanacka, 1 deo, 2 förpackningar äggpulver, 1 bord till barnstolen Antilop, 1 tablettdelare. Gode Gud, gör så att jag inte kommer på något mer sen som jag kan tänkas behöva. Jag får helt enkelt göra som Anna och Lisa i Bullerbyn, ni vet när de ska gå och handla och bara kommer på mer och mer saker som de har glömt. Och eftersom de alltid är på samma ställe när de kommer på att de har glömt något så bestämmer de sig till slut för att springa förbi det stället, så att de inte kommer på något mer. Men inte blir det bättre för det. Visserligen kommer de inte på något mer som de ska handla just då, men sen, när de är nästan hemma, då kommer de på att de inte köpt någon falukorv. Det allra viktigaste!

Jag kommer att komma på det allra viktigaste när jag redan sitter på flyget. Men då är det redan för sent. Tur att man kan överleva även utan alla prylar som man tror att man VERKLIGEN behöver.