Jag åker alltså till Bakouma och Bangassou, och med mig har jag tio kartonger torkat kött att dela ut till olika myndighetspersoner. Köttet kommer från djur som är skjutna i vårt jaktområde, det är buffel, vårtsvin, eland och hartebeest i en salig blandning.

Den första kartongen ger jag till Chef de Cantonnement des Eaux & Forêts, den lokale chefen för Eau & Forêt i Bakouma. Eftersom det är söndag hittar jag honom hemma i hans hus, som ser nästintill förfallet ut. Han är full och ser ungefär lika ovårdad ut som huset, men bjuder mig att sitta ner under ett litet tak på gårdsplanen medan han själv går och hämtar en dunk innehållande en rosa vätska. Han ställer fram två plastmuggar, en till sig själv och en till mig, och häller upp.
– Var så god, drick lite saft, säger han.
Jag tittar misstänksamt på dunken, men etiketten – ”US aid, Cooking oil” – ger mig inga ledtrådar om innehållet. Eftersom jag inte vill verka oartig tar jag en klunk. Det smakar faktiskt saft, eller egentligen mest socker och färgämnen, men jag vill helst inte veta varifrån den kommer, och inte heller varifrån vattnet är taget som den är utspädd med. När jag har smakat vill Chef de Cantonnement att även Theo ska dricka saft. Mot bättre vetande ger jag honom en klunk. Theo är överförtjust, och jag får vara mycket bestämd för att han inte ska tömma resten av muggen.Chef de Cantonnement pratar på, frågar hur det går med arbetet, om de första jägarna har kommit än och om vi skjutit några djur. Sedan säger han att han skulle vilja göra en liten ändring i våra arbetsrutiner. Tidigare har vi ju betalat alla våra fällavgifter i slutet av säsongen, men vore det inte bättre om vi kunde betala dem lite allteftersom under året? Jag säger att det är en mycket bra idé och att jag ska framföra den till Erik – av erfarenhet vet jag att detta är det bästa sättet att avfärda dåliga idéer på ett fint sätt.

Den andra kartongen ska ges till Monsieur le Sous-Prefet, det högsta hönset över Bakouma kommun. Han är dock inte hemma, men jag träffar hans fru, som ser mycket ung ut. Hon får köttet och tackar blygt innan hon försvinner tillbaka till det lilla köket bakom huset.

Den tredje kartongen går till Madame le Maire, Bakoumas borgmästare. Det tar ett tag att leta sig fram till hennes hus, men till slut kommer vi rätt. Även hon ber oss att sätta oss en stund under taket ute på gårdsplanen, men någon saft har hon inte att bjuda på, och lika bra är väl det. Vi utbyter de vanliga artighetsfraserna och konstaterar att ingenting speciellt har hänt sedan senast. Theo avbryter samtalet tvärt när han ramlar framstupa och skrapar näsan i marken. Han skriker rakt ut, men vi konstaterar snart att han mest blivit rädd, och snart har han lugnat sig igen. När vi reser oss för att åka vidare säger borgmästaren att hon tror att nästa barn blir en flicka. Hon vinkar glatt hejdå och säger att hon hoppas få träffa oss snart igen.

Den fjärde kartongen ska jag ge till den nye Contrôleur des Impôts, skattekontrollanten i Bakouma. Det visar sig dock att han rest till Bangui, så vi får åka därifrån med outrättat ärende. Efter en snabb måltid bestående av gozo och tupp i tomatsås far vi vidare mot Bangassou med resten av vårt kött. Vi kommer fram i skymningen. Jag och Theo lyckas få ett rum på katolska missionen, och de andra killarna som är med, Alhadji, Hissene och Joseph, tar in på ett vandrarhem. Vi önskar varandra god natt och stämmer
träff tidigt nästa morgon.

Först ut på måndag morgon är OCSS-gubbarna. OCSS är den myndighet som ska tillhandahålla barnbidrag, pensioner och sjukpenning till alla som arbetar i RCA, en sorts motsvarighet till den svenska Försäkringskassan alltså. Som arbetsgivare betalar man varje månad in en summa motsvarande 19 % av alla utbetalda löner till OCSS-kontoren. Arbetstagarna själva lägger till 3 %, och dessa pengar ska sedan finansiera de bidrag som OCSS betalar ut. Tyvärr fungerar systemet bara i teorin. Jag vet fram till idag ingen som faktiskt fått ut de bidrag som han eller hon har rätt till.På OCSS-kontoret i Bangassou arbetar två personer, en chef och hans assistent. Oftast är det bara assistenten som finns där. Han har befogenhet att ta emot betalningar, men får däremot inte lämna ut kvitton, så jag brukar få med mig provisoriska kvittenser med löfte om att de senare ska bytas ut mot originalkvitton. Idag har jag tur. Chefen finns på plats i Bangassou. Dock har han inte kommit till arbetet än, säger assistenten när han tar emot mig. Kan jag komma tillbaka lite senare? Sedan frågar assistenten om köttet är till honom eller till chefen. Jag säger att de får dela på det, och assistenten ser uppenbart besviken ut.

Min vän arbetsinspektören tar emot mig den sjätte kartongen torkat kött med ett leende. Han frågar hur länge jag ska stanna i Bangassou. Kan han kanske få bjuda på lunch? Jag tackar ja. Inspektörens ropar på sin fru och ber henne att ta hand om Theo en stund, så medan vi går igenom några arbetskontrakt får Theo ett bad, och när han kommer tillbaka luktar han afrikansk välparfymerad hudlotion.

Så far vi vidare till Inspecteur des Impôts, skatteinspektören, som ska få den sjunde kartongen kött. Hans sekreterare, en välbyggd kvinna i femtioårsåldern som ser riktigt söt ut trots en stor glipa mellan
framtänderna, sitter bakom ett tomt litet skrivbord och tittar längtansfullt på den åtråvärda presenten när hon visar in mig till sin chef. Skatteinspektören kör på skrämseltaktiken för att sätta sig i respekt. Han ser mycket bister ut och säger att vi minsann har en del skatter att betala. När jag försäkrat honom att jag inte bara kommer med kött utan även med en hel del pengar tinar han upp lite. Vi skriver de papper som behöver skrivas, och efter en dryg halvtimme går jag därifrån, fyra och en halv miljon CFA
fattigare än när jag kom.

Kartong nummer åtta och nio ska gå till Inspecteur des Eaux & Forêts och DR des Eaux & Forêts, de båda herrarna Eau & Forêt-inspektören och Eau & Forêt-direktören (fråga mig inte om vad som är skillnaden mellan dessa två.). Till deras egen olycka har båda rest till Bangui. Deras underhuggare
sitter och pratar på några stolar framför kontoret, men jag bedömer inte dem som tillräckligt viktiga för att ödsla något kött på, så jag behåller mina kartonger.

Kartong nummer tio, den största av dem alla, är en gåva till Monsieur le Prefêt, han som står högst i hierarkin i vårt län, Mbomou. Men han finns inte heller på plats. Hans mor har nyligen dött, och han har därför åkt till hennes hemstad för att sörja henne.

Av mina tio kartonger kött finns alltså fortfarande fyra kvar. En ger jag till OSCC-assistenten när jag åker tillbaka för att hämta ut mina kvitton. På så sätt slipper han och chefen dela. Nästa kartong ger jag till Guys mamma. Guy är CAWAs sjukvårdsansvarige, och när jag lämnade Kocho bad han att få ta lite kött och skicka till sin mor. Eftersom vi inte hade så mycket att avvara sa jag nej, men nu är alltså situationen en annan. Mamman, en skelögd och mycket trevlig kvinna, blir glad och ber mig att hälsa så mycket
till Guy.

Sedan har vi inte så mycket mer att göra i Bangassou, så efter lunch hos arbetsinspektören och ytterligare ett parfymdoftande bad för Theo, tar vi vägen tillbaka till Bakouma. De två återstående kartonerna med kött ger jag till Monsieur le Commandant de Brigade, Bakoumas polischef, och Monsieur le Secretaire Generale, Sous-Prefetens generalsekreterare. (Om det ännu inte har framgått av denna text så kan jag berätta att centralafrikaner älskar titlar!)

Sedan är mitt uppdrag slutfört. På tisdag förmiddag lämnar vi Bakouma på väg tillbaka mot Kocho, dit vi anländer ungefär ett dygn senare. Den sista biten åker vi tillsammans med Erik, som lyckas skjuta två babianer och ett vårtsvin längs vägen. Men denna gång är köttet inte tänkt som människoföda. Det ska bli leopardbeten, för leopardjägarna har ännu inte lyckats med sin jakt. Men mer om detta en annan gång. Själv ska jag återgå till mitt skrivbord och min dator.

Det är torsdag kväll och i Kocho är det lugnt och fridfullt eftersom alla kunder befinner sig i våra olika fly camps. Jag och Theo har ätit en tidig kvällsmat och ska just gå och lägga oss när jag hör ett konstigt ljud. Det kommer från det håll där vår gemensamma toalett ligger. Jag går ut på grusplätten framför huset och försöker få tyst på Theos prat, för att kunna höra bättre. Visst är det något som knakar? Jo, där hördes det alldeles tydligt, det är någonting på gång där borta! Hundra tankar far genom mitt huvud, mer eller mindre logiska. Kan det vara elefanter? En stor babianflock som ruskar i träden? Eller är det bara någon av våra anställda som är ute på villovägar?

Jag tar Theo på armen och börjar gå längs stigen som leder bort mot toaletten. Jag hinner inte många meter förrän jag ser att skogen är upplyst av ett orangegult sken. Det brinner! Vad är det som har hänt? Har det blivit kortslutning någonstans? Eller kan någon av de tända stormlyktorna ha ramlat ned på marken och antänt de torra löven? Stigen jag går på delar sig, går jag åt vänster kommer jag till köket och tar jag höger kommer jag till toaletten. Jag funderar ett ögonblick på att springa till köket på en gång
och hämta hjälp, men bestämmer mig för att först gå och titta vad det är som brinner. Alltså tar jag höger. Eldskenet framför mig blir starkare, knakandet och knastrandet likaså. Det är en stor brand! Mitt hjärta börjar slå snabbare.

Så ser jag plötsligt en gestalt i silhuett mot eldskenet, en människa. Jag känner genast igen Guy, vår sjukvårdsansvarige. Han har en kvast med brinnande gräs i handen. En bit bort står Jaques, personalchefen. Guy vänder sig mot mig, och plötsligt förstår jag. De bränner gräset! Det fanns nämligen en liten plätt med torrt högt gräs här som ännu inte hade brunnit, och för att undvika att det antänds på dagen när det är stor risk att elden sprider sig till de närliggande husen, så har de bestämt sig för att sätta eld på det nu på natten, när det brinner relativt lugnt och stilla.

Jag hälsar på Guy, och hoppas att min röst inte avslöjar den oro som jag nyss känt. Så står jag och Theo och tittar på elden en stund. Eldskenet speglas i hans ansikte och han är andäktigt tyst. När elden börjar avta går vi tillbaka hem till oss. Knastrandet hörs fortfarande svagt, och jag skrattar lite åt mig själv som kunde tro att det var elefanter. Nu när jag vet är det helt uppenbart att det är ljudet av brinnande gräs.

När de första kunderna kommer läggs allt annat åt sidan. Under ett par dagar innan deras ankomst är det som att vi går på någon drog: vi blir inte hungriga, inte trötta, glömmer nästan bort att gå på toa. Det enda som räknas är att allt ska vara på topp när jaktsäsongen startar.

På lördag morgon är det dags. Vi har gått upp tidigt för att hinna fixa det allra sista. Erik och Anton ser än en gång över sina jaktbilar och sin utrustning och har en sista genomgång med spårarna. Jag tar kommandot i köket, vilket även innefattar kundernas hus. Deadline för campen är klockan halv tio. Då ska husen vara skinande rena, sängarna bäddade och alla saker på plats, och bordet ska vara dukat till en sen frukost. Det mesta är egentligen klart, men jag har en lista med en del småsaker som fattas:
– häng upp galgar
– soppåsar i papperskorgarna
– dukar och dekoration på de små borden i kundhusen
– prydnadskuddar på sängarna
– papperskorg under baren
– ställ fram en drickaback att ställa soda-streamen på
– flasköppnare
– stryk gardinerna igen (Den nye tvättaren Colabo har nämligen fortfarande samma uppfattning om att stryka som de flesta centralafrikaner har, nämligen att man bör göra pressveck på allt. Att släta ut eventuella skrynkliga partier är däremot mindre viktigt, och gardinerna ser också ut därefter.)

Klockan kvart över åtta åker Erik och Anton upp till vår lilla landningsbana som ligger ungefär en halvtimmes bilfärd från Kocho. Från och med halv tio kan vi alltså räkna med att de kommer tillbaka hit. När allt är klart följer ett märkligt lugn. Vi är färdiga, men stressen hänger ändå i luften, och vi vet att snart, snart gäller det. Strax före tio hör vi bilarna komma. Kunderna, A tillsammans med hans tjej Y, och R tillsammans med den mer tillfälliga bekantskapen M, har varit här tidigare, och det blir ett glatt återseende. Snart sitter vi i restaurangen och äter bröd, ost och stekta ägg, och allt är precis så fint som det ska vara.

Efter maten åker jägarna ut för att provskjuta sina bössor. Jag och Theo packar och ger oss iväg till vår fly camp i Mbari, dit A och Y ska åka nästa dag för att jaga regnskogsantilopen bongo. Det finns en del kvar där som måste ses över innan vi kan ta emot gäster, och jag är den som bäst vet vad som ska göras, alltså blir det jag som åker. Det blir en lång resa. Klockan tolv på natten är vi framme, och efter några timmars sömn är det dags att gå upp igen för att börja arbeta. Erik kan beräknas komma tillsammans med A och Y från och med klockan halv tolv. Ännu en deadline alltså.

Och så där håller det på. Det fixas och grejas och vi gör allt för att kunderna inte ska märka alla de små missar som hela tiden inträffar, som att kylskåpet inte fungerar som det ska, att vi har glömt att packa ned överkast till Mbari, eller att vattenslangen som går till toaletten gång på gång korkas igen av smuts. Det är det som är utmaningen, att aldrig behöva säga ”ursäkta, det här fungerar inte än”, utan att hela tiden kunna improvisera och låtsas som att allt är som det ska, medan det bakom kulisserna kan vara
ett enda stort kaos.

Först nu, på onsdag morgon, har det lugnat ner sig så pass att jag kan sätta mig och skriva detta. Jag är tillbaka i Kocho, det mesta börjar rulla på av sig själv, och jag har åter lite tid över till andra, mindre akuta
sysselsättningar. Men imorgon kommer ytterligare en kund, som ska jaga med vår tredje guide Nicolas i vår andra fly camp Ngoy. Precis nu kom en bil därifrån med en beställning. Nicolas behöver:
– dukar och servetter
– askkoppar
– cola, mineralvatten och öl
– lite plaströr för att dra in vatten i kundhuset
– en elektriker för att dra el till kundhuset
– en skinner för att ta hand om kundens troféer
– salt
– en tunna för att värma vatten
– tvålar
– vin
– fisk
– tyg att hänga på stolar
– 6 plåtar för att bygga ett större kök

Nu är det han som är stressad och bara har en dag kvar. Ska gå och plocka ihop detta och skicka till honom omedelbart.

Efter fem dagars resa, och ett spartanskt nyårsfirande i Bakouma på vägen, är vi nu hemma i Kocho igen. Resan har gått bra, utan några större överraskningar. Vi var en halv dag i Bangassou, betalade arbetsgivaravgifter och lite annat, och blev äntligen bjudna på den sedan länge planerade måltiden hos arbetsinspektören. I Bakouma, det sista samhället innan man åker ut i den riktiga bushen, bytte vi bil. Den bilen vi kommit med skulle tillbaka till Bangui för att hämta ytterligare ett lass med förnödenheter, och en annan bil skulle komma från Kocho och hämta oss. Det var bara det att bilen som skulle komma från Kocho var en aning försenad, så vi fick lov att tillbringa en och en halv dag i Bakouma.
Vi kom dit på nyårsaftons kväll, och då var hela byn redan som en enda stor bar. Folk drog runt och skrattade och sjöng, och vi, som inte var särskilt sugna på öl och palmvin utan snarare ville ha något att äta, fick nöja oss med en kvällsmat bestående av ett par friterade bullar och ett glas kaffe. Det var allt som fanns att få tag på. Vid halv tio var vi färdiga för sängen, så vi önskade varandra gott nytt år och gick och la oss. Ett par timmar senare, vid tolvslaget, vaknade jag av en skottsalva från automatvapen. Halvsovande som jag var vände jag bara på mig och somnade om igen…

Hela nyårsdagen var likadan som nyårsaftons kväll. Folk drog omkring och skrattade och ropade ”Bonne année! Bonne annéeeee!”. Vi lyckades få tag på en höna att äta, och framåt förmiddagen kom även kommersen på marknaden igång så att vi kunde köpa maniok, olja, lök och lite kaffe. Dagen därpå kom så äntligen bilen som skulle hämta oss, och vi kunde ta oss de sista 25 milen från Bakouma till Kocho.

Här i campen har det lagts i en högre växel. De första kunderna kommer om fem dagar, den 9 januari, och mycket är redan klart inför deras ankomst, men det är väl så att vi aldrig är riktigt nöjda, utan så länge vi har tid så försöker vi att förbättra och bygga vidare. Det är många bollar i luften på samma gång.
Erik och Adam bygger en fly camp i Mbari, Anton jobbar på en annan fly camp i Ngoy, Nicolas öppnar vägar, Erik Nyman likaså. Och jag själv, jag organiserar utdelning av arbetskläder, skickar beställningar till Charlotte, plockar ihop köksutrustning till fly camps och fållar gardiner.

Det kommer att bli klart i tid, det är jag alldeles säker på. På lördag kväll sitter vi här med årets första kunder och äter trerätters och dricker vin, och de kommer inte att kunna tänka sig att vi, bara några timmar innan deras ankomst, har sprungit runt som yra höns och bäddat sängar, lagt ut mattor, sopat grusgångar, gjort en sista koll av bilarna, hällt fotogen i alla de stormlyktor som lyser upp campen på kvällarna…

Snart är kulisserna färdigbygda. Snart kan spelet börja.

Jag har hört ryktesvägen att jag förärats med ett smeknamn, eller kanske snarare ett öknamn: Madame Ngangu-Li. Översatt till svenska betyder det ungefär Fru ”hon-som-vill-göra-allt-på-sitt-eget-vis”. (Om någon av er som läser detta har en smidigare översättning så är den välkommen!) Jag vet varför jag fått det namnet. Jag måste nämligen vara ganska besvärlig att arbeta med ibland. Som storasyster med tre småsyskon är jag ganska van att få styra och ställa som jag vill, en egenskap som har både positiva och
negativa sidor. Jag ska ge ett exempel från de senaste dagarnas arbete:

Vi håller som bäst på och packar ihop material till de olika fly camps som vi ska använda under året. Allt som allt behövs tre olika uppsättningar med köksutrustning, dukar, porslin, lakan, osv, förutom det som finns i Kocho. Kocken Saint-Claire och servitören Bertrand är ansvariga för att få arbetet gjort. Tillsammans har vi gjort upp listor på vad som behöver finnas med i varje uppsättning, och sedan är det upp till dem att plocka i ordning allting. Men det är nu som jag börjar bli besvärlig. Jag låter dem nämligen inte arbeta helt på egen hand, utan envisas med att lägga mig i och peta i detaljer som för dem säkert är helt ovidkommande. Jag vill bestämma vilka dukar som ska till vilken camp, jag vill själv dela upp termosarna så att det blir rätt termos på rätt plats, jag vill kolla myggnäten till sängarna så att de verkligen ser bra ut, jag envisas med att det ska vara röda överkast i base camp och gröna i fly camps, inte tvärt om, och definitivt inte blandat! Dessutom vill jag bestämma gardiner. (Det är väl helt onödigt,
inte kan det vara viktigt att alla gardiner i samma camp är sydda av samma tyg? Det viktiga är väl att de täcker fönstrena?) Jag vill kontrollera att tallrikarna inte är kantstötta (som om det inte gick att äta från en kantstött tallrik!) och jag vill försäkra mig om att champagneglasen som de säger att de packat ner verkligen är champagneglas och inte vinglas. Saint-Claire, som har arbetat för oss tidigare, tar det hela med ro, men jag kan inte undgå att märka att Bertrand, som tidigare arbetat för Safari de la
Haute Kotto (SHK) till slut blir irriterad.
”Man kan väl dricka whisky ur ett vattenglas!?” säger han lite surt. ”Det gjorde de alltid hos SHK.”

Och visst kan man det. Visst skulle jag kunna lägga mig i mindre. Men om CAWA inte hade större ambitioner än att vara som SHK, då kunde vi lika gärna lägga ner. Säga vad man vill om min envishet, men jag tror faktiskt att det är det som är lite av vår styrka, att det finns någon som tänker på detaljerna, någon som inte tycker att det är ok att bädda med ett rosa underlakan, ett blommigt överlakan och ett urblekt brunrandigt överkast, någon som ser till att vin serveras i vinglas, vatten i vattenglas och whisky i whiskyglas. Och för övrigt är det inte bara jag. Erik är minst lika envis. Dagarna i ända håller vi båda på och petar i detaljer, och jag tror att det ger resultat. Det viktigaste under en jaktsafari är givetvis att
jakten lyckas, men det är inte alls. Vi säljer inte bara en jakt. Vi säljer en helhetsupplevelse. Ingenting kan vara perfekt, och vi kan inte på samma gång vara fullfjädrade jägare, inredningsarkitekter, kockar, vinkännare, skräddare, snickare, och så vidare, och så vidare, men åtminstone kan vi se till att det finns en tanke bakom allt. Går det att hitta duktiga medarbetare som kan komplettera våra kunskaper så ska vi givetvis göra det, men om vi inte hittar någon kan vi åtminstone se till att göra så gott vi kan, och inte lämna något åt slumpen. Och får jag sedan heta Madame Ngangu-Li så är väl det bara som det ska vara. Det är ju helt sant. Det är sådan jag är.

Det kommer ett regn – det brukar alltid komma ett i december, som om regntiden ville ta ett sista farväl. Under några dagar innan känner vi hur det liksom hänger i luften. Himlen är vit till långt in på förmiddagarna, och de senaste veckornas nattkyla ersätts av mildare väder. Så en eftermiddag glider mörka moln upp i öster. Trots att vi sett tecknen är vi inte riktigt förberedda när de första dropparna faller. Vi springer runt för att rädda saker som ligger ute under bar himmel. Sedan vräker det plötsligt ner, och jag och Theo blir under någon timme isolerade från omvärlden, ensamma i vårt hus.
Efter regnet ändrar vädret karaktär, inte mycket men ändå fullt märkbart. Torrtiden, som redan tidigare annonserat sin ankomst, blir nu än mer påtaglig. Dagarna är varma. Inte på ett obehagligt sätt, inte så att man svettas eftersom luften inte är fuktig, men det ångar uppenbarligen vätska från kroppen, för man dricker utan problem en liter vatten till varje måltid, även om man, som jag, inte kroppsarbetar särskilt hårt. Kvällarna och nätterna är till motsats kalla. Temperaturen sjunker till runt tio grader, och vi går i fleecetröja och kryper långt ned under täckena när vi ska sova. Luften är torr. Jag tvättar kläder och hänger dem på tork utomhus på kvällen, och morgonen därpå har de redan torkat. Läppar flagnar och ögon svider. Små små flugor letar efter vätska i ögonvrår och i de lite fuktiga mellanrummen mellan fingrar och tår.

Himlen täcks av ett gulvitt dis. Det är harmattanvinden som blåser ned ökensand från Sahara. Vinden är välkommen. När gräset torkat är det bara den vi väntar på innan vi kan börja bränna. Så börjar rök stiga upp i olika väderstreck, och det regnar sotflagor som vi som barn brukade kalla för afrikansk snö. Att bränna det torra gräset är en nödvändighet för att nya strån ska kunna börja spira och ge mat till djuren som lever här. På andra håll i landet har det gjorts försök där man aktivt hindrar vissa områden från att brinna, för att ”låta naturen ha sin gång”. Försöken har slutat i fiasko: områdena har dött, endast blivit till en tovig härva av brunt, torkat gräs som ingen kan leva av, och djuren har gett sig av för att söka föda någon annan stans. Det ligger nära till hands att fråga sig hur det fungerade innan människan kom hit och tog med sig elden. Hur kunde livet gå vidare när ingen rensade bort det gamla för att ge plats åt det nya? Det finns två teorier. Den ena är att det torra gräset till slut fattar eld i alla fall, även om ingen människa finns där och slänger in brinnande tändstickor i havet av brungula strån. Det är så lättantänt att det nästan inte behövs någonting för att elden ska ta sig. En riktigt solhet sten eller två torra grenar som gnuggas mot varandra av vinden kan vara nog. Den andra teorin är att hela det här ekosystemet, som är i behov av en årlig gräsbrand för att kunna leva vidare, är ett resultat av mänsklig närvaro. Idag är vårt jaktområde öde, men i en avlägsen tid kan det ha bott människor här som praktiserade svedjebruk, vilket ledde till att de växter som klarade branden kom att öka i antal och till slut helt dominera. Själv är jag mest benägen att sluta mig till den senare teorin. Att de folktomma områdena i östra RCA en gång varit bebodda råder det egentligen inga tvivel om. Det händer att vi, när vi är ute och jagar, hittar spår efter tidigare civilisationer: krukskärvor, en husgrund, ett armband av järn. Vilka var de människor som en gång bodde här? Hur många var de, hur levde de, och vad var det som gjorde att de lämnade? Hur lyder början på den historia som vi nu, under några korta år, har förmånen att skriva vidare på?

Tänk dig att du bor i ett Sverige som visserligen är ett självständigt land, med en svensk regering, men där hela affärslivet domineras av ett främmande folk, vi kan kalla dem galaner. Galanerna äger alla större affärskedjor i landet, och varje företag med mer än fem anställda. Det enda sättet att få ett arbete, om man inte är stadsanställd, är alltså att arbeta för galanerna. Tänk dig vidare att galanerna vägrar att lära sig svenska, trots att de funnits i landet i årtionden. Istället talar de sitt eget språk, galanska, och förväntar sig att alla svenskar i deras närhet också ska lära sig detta språk.

För att kunna skaffa dig ett arbete och en möjlighet till inkomst har du utbildat dig till kock för galanerna. Problemet är bara att deras matkultur är helt olik den svenska – och du tycker inte om den. De använder konstiga kryddor, blandar råvaror som du inte alls tycker passar ihop, har allmänt dålig smak. Saker som du ser som alltför enkelt, på gränsen till snålt att servera, ser de som delikatesser, medan sådant som du tycker är en festmåltid för dem bara är skräpmat. Egentligen tycker du inte alls att maten som du lagar åt dem är god. Du har lärt dig recepten, pluggat in vad de gillar och inte gillar, men när du provsmakar maten som du lagat tycker du mycket sällan att den smakar bra.

Tänk dig så att du får jobb hos några galaner som driver ett gästhus. Vid en första anblick ser de ut som vilka galaner som helst, men det visar sig snart att det är något konstigt med dem. För det första talar de flytande svenska, och vägrar att tala galanska med dig, trots att du kämpat för att lära dig deras språk och tycker att du är riktigt duktig. (Till och med när du talar galanska med deras barn blir de lite förnärmade och säger att det är bättre att du pratar svenska med honom, så att han lär sig.) Som om inte detta med språket var nog så tycker de också om svensk mat. Om det är något som du lärt dig av dina tidigare galanska arbetsgivare så är det att galaner definitivt inte äter potatis, men din nye chef vill gärna att du serverar honom detta både till middag och till kvällsmat. Du tror inte dina öron när han först säger det, du måste ha hört fel, och frågan slinker ur munnen innan du hinner hejda dig:
– Äter ni potatis?!
– Det är klart vi gör, blir svaret. Vi bor ju i Sverige.
Du känner dig lite dum och nickar, lovar att koka potatis men undrar innerst inne om detta är en fälla, om du inte i själva verket riskerar att förlora jobbet om du sätter en tallrik med potatis på en galans matbord.

Privat tycker alltså dina nya arbetsgivare mycket om svensk mat. Gästhuset däremot drivs i bästa galanska ordning, och här får du äntligen användning för dina kunskaper i galansk matlagning. Du rabblar dina menyer och recept som du lärt dig utantill och hoppas att få beröm, och visst säger dina
arbetsgivare att du är duktig, men de har också åsikter som du inte väntat dig. De säger att gästhuset självklart ska servera galansk mat, men att den gärna får innehålla lite svenska influenser. Du blir förvirrad. Hur ska du kunna kombinera den smaklösa galanska maten med god svensk husmanskost? Hur ska du kunna få köttbullar och lingonsylt att passa på ett galanskt matbord?

..ja, tänk dig allt detta, och du får en bild av hur det kan vara för en centralafrikansk kock att arbeta för CAWA. Och ser du det från andra hållet kan du också föreställa dig hur svårt det är för oss att hitta bra kockar, kockar som verkligen älskar sitt arbete och som brinner för att laga god mat. För problemet med alla centralafrikanska kockar som jag träffat på är just detta, att de inte förstår sig på vår västerländska matkultur. De kan lära sig våra recept utantill, de kan veta precis hur man gör en chokladmousse eller en spaghetti bolognaise, och de kan lära sig vilka rätter man kan kombinera för att sätta ihop perfekta trerättersmenyer. Men de har ingen riktig känsla, fattas en ingrediens kan de inte improvisera, eftersom de inte kan tänka sig vad som skulle gå att använda istället för det som saknas. Och om de ändå försöker att hitta på något nytt blir det allt som oftast fel. Vi har till exempel ätit omelett med brödkryddor, chokladmousse med jordnötssmör, sparrissoppa kryddad med enbär. Visst kan det råka dyka upp en ny oväntad smaksensation, men. nej. oftast gör man ändå klokast i att hålla sig till de recept som finns och som man vet fungerar. Men om det finns någon som känner en kock (gärna fransktalande) som skulle ha lust att komma ner hit några månader och hitta på lite nya spännande recept utifrån de råvaror som vi alltid har tillgång till: viltkött i alla former, ris, pasta och olika rotfrukter, så skulle vi kunna vara väldigt
intresserade!